Idoler kan dra dit pepparn växer

 20121123

Jag har alltid haft ett behov av att ha idoler. Jag inser att jag kanske låter som en åttaåring. Men det här har alltid varit viktigt förmig. Jag tror det handlar om att jag tycker det är viktigt att tro på något större. De här idolerna inspirerar mig till att vara så bra somjag någonsin kan vara. Eller inspirerade kanske är rätt tempus. För i det här avseendet har 2012, ursäkta språket, varit ett riktigt pissår.

Vi vrider tillbaka klockan till den 20 juli. Jag och min kusin Tobias har varit enorma Magnus Uggla-fans sedan superhiten Kung För En Dag släpptes 1997. Då gick vi på sexårs och spenderade rasterna med att visa kalsongerna för de, inte så imponerade, tjejerna i klassen. Hans pappa och således min morbror är, om möjligt, ett ännu större Uggla-fan. Han har lyssnat på honom i 35 år. Så när vi den här dagen åkte ner till Grebbestad för att se honom live var det utan tvekan sommarens största dag. Spelningen motsvarade inte de extremt höga förväntningarna. Den överträffade dem. Men sedan gick det minst sagt utför. Efter den fantastiska spelningen fortsatte vi festen på en närliggande klubb. Efter en dryg timme på stället såg jag plötsligt ett bekant ansikte. ”Men vad fan… Är inte det där Uggla!?”, sa jag till morbror Tommy. ”Jo för helvete! Kom vi går fram”, svarade han.

”Fan vilken grym spelning du gjorde. Det är det bästa vi någonsin sett”, sa jag till hjälten min. Han verkade inte höra mig. Så jag upprepade min hyllning. Igen. Och igen. Men han svarade inte. Ett tack hade räckt. Han hade till och med kunnat kalla mig för en riksmupp. Men han tittade inte ens på oss! Han behandlade oss som två skalbaggar! Morbror Tommy blev rosenrasande. ”Vem fan tror du att du är? Zlatan eller!?”, röt han till Uggla. Hans vakter kom dit på två nanosekunder och vi åkte ut från klubben med huvudet före. Jag har inte kunnat lyssna på min favoritartist utan att bli äcklad sedan dess. Kul liv…

Men hans svek är ändå litet i jämförelse med andras. Inom idrotten har Lance Armstrong varit min stora idol genom åren. Jag behöver knappast motivera varför. Han är mannen som besegrade cancer och sedan vann världens största cykeltävling, Tour de France, sju år i rad. För mig var han den störste idrottaren genom tiderna. Den värdigaste idolen av dem alla. I åttan bar jag hans armband Livestrong, vars syfte är att stödja cancerforskning, med den största stolthet. Skulle jag hitta det i dag skulle jag be en hjord fullvuxna elefanter springa över den. I augusti i år slog nämligen bomben att han genom åren använt sig av dopningsklassade preparat ner. Han förstörde allt jag någonsin trott på. Jag ville inget hellre än att kasta tolv övermogna tomater i ansiktet på honom.

Jag dumpade Armstrong i Marianergraven. Lagom till skolstarten hittade jag, mycket tack vare min nya och goda vän Erik ”Brämpa-Erik” Högberg, en ny idol. Valet föll på Glenn Hysén. Glenn är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna och han har även spelat i mitt favoritlag Liverpool. Men det var inte det jag fastnade för. Det var hans personlighet. Han är som jag vill vara. En supergo gubbe som alltid har nära till ett skratt, säger vad han tänker och tar sig tid för att prata med människor. Trodde jag…
I ett försök att komma i kontakt med Glenn skrev jag ungefär så här till honom på Facebook och Twitter: ”Glenn, din goa gubbe! Min klass säger att någon von Sydow ska bli julvärd. Jag personligen kan inte tänka mig någon bättre julvärd än dig. Det skulle bli den bästa julen någonsin! Hur skulle du ställa dig om du fick frågan?”. Svaret uteblev. Men ett par veckor senare lade Glenn upp en bild där han agerade julvärd på sin Facebooksida. Han lade till texten ”Ett långskott, inte min sport, men om jag blir julvärd, kan det bli en kul värld. Ha d gott. Glenn”. I skrivande stund har 1426 personer gillat bilden. Jo han är ju jävligt rolig den där Glenn Hysén…

Fotbollslegenden tillika ex-missbrukaren Diego Maradona är knappast känd för att vara någon Einstein. Men han har sagt en sak jag fastnat för. ”Jag är ingen förebild. Jag räcker inte till. De sanna förebilderna finns i hemmet”. Det har han förbannat rätt i. Trots att jag är 21 år gammal bor jag fortfarande på femstjärnigt all inclusive-hotell när jag är hemma hos mamma. Och pappa tittar än i dag på mina fotbollsmatcher. Han är så engagerad att man kan tro att står på planen själv. De är mina nya idoler och jag kommer aldrig behöva kasta dem i Marianergraven. De är idoler värda att ha. Till skillnad från tjuvar, fuskare eller någon 58-årig Stockholmspygmé som tror han är 22.

Dennis Pavlovic

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR