Krönika: Livets perfekta dekadens

 20141107

 

Ett ohämmat hyllningsmanifest till internatlivets briljans. Det är vad som väntar. Även berättelsen om en rädd pojke som blev en rädd man och sedan lärde sig att våga.

Text: Pär Thorstensson

 
Igår, lördagen den 30 augusti 2014, var min allra första internatfest. Efter en kväll av sicksackande mellan tidigare okända människor och spritflaskor kom jag till en insikt. Den var något i stil med ”så det är såhär det känns att leva”.

När den efterföljande dagen kom och bakfyllans närvaro inkräktade i mitt huvud började jag tänka. Som en person med vana att psykutvärdera mig själv slås jag av bristen på negativitet som har omgärdat mig idag. Den deprimerade och känslomässigt förstoppade lilla pojken, som funnits i mitt sinnes mörka vrår och tidigare bara skymtat ljuset, har nu brutit sina kedjor och smakar glupskt på friheten. Lättad från sina bördor.

Min räddning har varit att inte känna människor. På hemmaplan var det lätt att fastna i mönster och skapa sig en roll som inte kändes bekväm. Tystlåten, försiktig och osäker. Där satt jag fast. Inkapabel att bryta mina eget satta normer. I det mikrokosmos skolan och internatet existerar har jag varit tvungen att våga prata med folk för att fungera som människa. Nu kan jag nästan inte hålla käften. En rejäl helomvändning att bli på gränsen till översocial när jag från början bar på en blyghet som, för att citera utanförskapets hovmusikanter The Smiths, var kriminellt vulgär.

När man rörde sig i internatboendet Nordans korridorer igår kunde man inte annat än förbluffas av den avspändhet som präglade de flesta. Här har vi ett gäng ungdomar som är sammanskuffade på ett litet område och ska leva tillsammans. Lukta på varandras strumpor och se andras hår på det gemensamma duschgolvet. Men den öppenhet som många valt att ta vara på här är magisk. Folk var sig själva och det var accepterat. Musiken varierade friskt efter allas egna preferenser. Jag lärde mig att folk fortfarande lyssnar på Andrew Sisters och att Kings Of Leon inte alltid har gjort mainstreamrock.

Jag nämnde under kvällen att jag var tvungen att skriva denna krönika på bakfyllan. Någon sa då skämtsamt ”skriv om festen”. Vi skrattade åt detta, men det satte sig i mig. Efter att idag försökt tänkt ut något att skriva på ett ämne jag tidigare funderat på återkom jag till det förslaget. Vi som var där hade säkert väldigt olika upplevelse av detta sjöslag. Så vad kan vara mer rakt och ärligt än att skriva om det? Alltför många i dagens samhälle håller inne med sina känsloutspel och pratar inte om sådant som de behöver prata om. Så jag tänkte ”fan varför inte?”.

Även om man inte kan påstå att man känner alla efter den kvällen, eller är ens i närheten at göra det, finns det inga tvivel att man definitivt kan komma dit. Det är en mening som den lille rädde pojken aldrig skulle ha skrivit.

 

 

 

 

 

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR