Krönika: Zombiearmen

 20141107

Det syns inte på mig. Att jag varje morgon övertalar min kropp att lyda mig. Den värker, ömmar, bultar, svider, bränner och är för trött. Jag jobbar hårt för att den ska fungera. Och det är ett heltidsjobb.

Text: Anna Hilmersson Jonsson


När jag blev sjuk stod läkarna handfallna och visste inte vad de skulle göra. Min högerarm hade dragit sig upp i en krampaktig position och jag kunde inte för mitt liv räta ut den. Handens pekfinger kunde jag inte böja, så jag gick konstant runt och pekade. Det såg ganska komiskt ut. Smärtorna var obeskrivligt svåra. Nätterna gick åt till att vanka av och an i lägenheten. Timme efter timme. Jag följde linjerna i heltäckningsmattans mönster, fram och tillbaka tills jag blev så trött att jag kunde sätta mig på en stol och sova några minuter. Det gjorde för ont att ligga ner.

 

Jag skickades hit och dit och teorierna kom på löpande band. Muskelinflammation, en lossad benbit i armbågen, MS och ALS. De kastade ur sig sjukdomar och jag blev mer och mer övertygad om att jag skulle dö. Det var inte så illa, men det visste jag först efter åtta månader av besök på alla möjliga avdelningar på sjukhuset.

Under den värsta perioden fick mina vänner hjälpa mig med i princip allt. Laga mat, diska, städa, tvätta, trösta, distrahera och ta massa skit när smärtorna gjorde att jag inte kunde tygla mitt humör. Att vännerna hanterat mina dagar då hopplösheten, förtvivlan och ilskan fått ta över har varit grundläggande i processen.  Ännu viktigare var humorn. Sällan har jag skrattat så mycket åt mig själv. Eftersom armen var stel, kall, hård, glansig och blåvit började jag och mina vänner omtala den som zombiearmen. Livet var lättare att uthärda när vi låtsades att jag sakta höll på att förvandlas till en zombie. Mitt språk påverkades, jag tappade ord och grammatiken föll bort, balansen var usel och minnet svagt. Ännu fler tecken alltså.

Min diagnos, CRPS typ1, sattes och jag fick göra ett val. Antingen börja använda armen för att ha en chans att bli bättre eller låta den vara som den var. Oavsett så skulle jag få leva med smärtor. Jag valde funktion. Och från den stunden var mitt mål att bli så bra jag någonsin kunde bli. Jag förde in sjukgymnastiken i vardagen och använde mina intressen som träning. Tv-spel och stickning blev ett sätt att hålla igång motoriken, kel med katterna ett sätt att utsätta huden för olika typer av beröring. Och det gick framåt. Snabbare än någon kunnat ana.

Idag är kroppen i bättre skick. Inte som innan, men jag har nått en nivå av funktion jag kan acceptera. För det mesta. Jag har också blivit uppmärksammad på att osynliga sjukdomar är vanligare än jag trodde. Psykiska såväl som fysiska. Människor som lider i tystnad för att det är tabu att prata om. Förhoppningsvis hörs snart fler röster. Så kära zombier, nu förenar vi oss!

 

 

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR