Skriv ut sidan

Krönika: Drömmen om London förändrade mitt liv

 20141107

Hjärtat slår snabbare och snabbare. Jag känner mig kallsvettig och nästan yr. Det är folk, ljud och rörelse överallt. Ståendes mitt i Londons centrum så tänker jag, vad fan har jag gett mig in på?

Text: Tony Norlin

 

För lite mer än två år sedan så bestämde jag mig. Allt skulle säljas och jag beställde en enkelbiljett till London. Att ha samma dagsrutiner gjorde mig galen. Efter ha levt större delen av mitt liv i sista huset på en gropig liten grusväg så behövde jag en förändring. Men att gå från det lilla samhället Grophamre till att leva i en storstad var skrämmande. Men drömmen om att få bo i ett engelskspråkigt land var för stark.

Det var en gassande junidag som jag och all min packning landade i London. Allt började på ett sunkigt hostel och även fast jag vanligtvis är social så hade jag någon sorts spärr. Jag var rädd för att prata med folk och tvekade många gånger om jag gjort rätt att flytta helt själv.
Det mesta låg nog i att jag var rädd att min engelska skulle vara för dålig. Men en dag bestämde jag mig. Jag bryr mig inte om hur jag låter utan jag bara kör och hoppas folk förstår. Det gjorde dom och efter det så vände allt. Jag pratade med allt och alla och har fortfarande väldigt många vänner kvar i London.

Sedan att få möjligheten att jobba på en engelsk kundsupport var något jag aldrig kunde tänka mig när jag satt där själv i mitt lilla rum på hostlet. Att det också var för mitt favoritlag i engelsk fotboll var ju ingen nackdel.

Om jag tänker tillbaka på när jag stod där, förstenad med en stor klump i magen mitt i pulserande London, så har mycket förändrats. Jag ser nu alla möjligheter en större stad ger och att den oftast är mer förlåtande. Det finns så mycket olika människor och kulturer så du behöver inte anpassa dig för att passa in. Är man från en mindre ort så känner alla varandra och det räcker med ett snedsteg så har man en stämpel. En stämpel som är svår att sudda bort.

Tidigare var jag rädd för större städer. Men efter flytten till London så längtar jag inte tillbaka till den gropiga vägen med små röda hus och vita knutar. Grophamre är ett passerat kapitel i mitt liv och jag  tänker ofta tillbaka på tiden i England. Jag blir alldeles varm inombords och inser hur mycket det förändrat mitt liv och mig som människa.

Så varför inte ta chansen och förverkliga sina drömmar? Från början är det alltid lite skrämmande, men tänk om du verkligen får uppfylla din dröm? Är det inte då värt att chansa?