Kära dagbok, året är 2056

 20150924

 

Den 3D-ritade lever jag fick skräddarsydd har sedan installationen arbetat felfritt i snart fyra år, jag hatar den jävla levern, ingen stark alkohol eller fet mat utropade läkaren. Det var nån gång runt år 2022, det var då vi föll för spriten, jag liksom majoriteten av min generation. Det var ett direkt resultat av det upphävda alkoholmonopolet samt att åldersgränsen sänktes till 18 år.
 
 
Det ölbryggeri jag och mina syskon arbetat med i åtta år dunstade i sina egna jästångor. När ångan lagt sig var det enda kvarlevande ett utrymme fyllt till bredden med 20.000 liter starköl. Så där vart man stående med en industrilokal att damma ur och en ytterst oviss framtid, tur man hade pilsner då. 
 
Kanske var det då, men jag minns faktiskt inte, som jag egentligen tappade mig själv. 
 
Jag har slutat tacka för saker ovärdiga ett tack, något jag förr tvärtemot nu hade som princip att göra, tacka alltså. Men med tanke på den utveckling vi sköljts igenom så finns det inte längre utrymme att underleverera någonstans, med någonting. Jag fnyser åt långsamt gående. Jag brinner inombords över långsamma tänkare. För en tid sen slutade jag också att skratta, åt allt, förutom mig själv. Ingen håller med mig om någonting, det är deras förlust. 
 
Det är lätt att vara gubbe nu för tiden, man blir det så tidigt också. Åren som ung gick alldeles för fort och på grund av min sjukpension har jag kunnat leva gubbe under halva min livstid.  Som tur är har jag bara en sak att vara grinig över, då underlättar det att vara gubbe. 
 
När jag var ung så var invandringen något för gubbarna att vara griniga över, flyktingar och tiggare, det gillade dom inte, gubbarna. Dom hade varken kunskap eller underlag för sina åsikter, de saknade helt värderingar. Men visst fanns det en del kärringar också?
 
Idag är vi ett samspelt folk, jag vill minnas att jag var med och bidrog till detta, kanske var jag inte det. Dagens bidragstagare och "lyxflyktingar" är jag, jag som barn växte upp i 90-talets Sverige, hade världens bästa förutsättningar och en alldeles för påtaglig trygghet. Bekvämligheterna växte som svamp inom oss och tog död på de ambitioner som i grunden hade såtts. 
 
Visst hade vi några ambitiösa jävlar som lyckades slå igenom i de få till synes tidlösa medier. Men vi som genom hantverk kämpat trots myndigheternas restriktioner, allt i hopp om att vidga en krass kundkrets. För oss stannade tiden upp, vi tappade oss själva, men jag minns inte när. 
 
Kim Eriksson, 64år, Karlstad.  

 

Skriv en kommentar...

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR