Att våga gå utanför boxen

 20151011

Jag är fruktansvärd höjdrädd av mig. Benen darrar, huvudet snurrar och hjärnan säger stopp så fort jag råkar befinna mig högre än en meter ovanför marken. Fötterna på jorden och huvudet i himlen fungerar bäst helt enkelt. Lägg däremot till att jag är en våghals som gärna fridyker i grottor i Medelhavet och står i mål i ishockey på heltid. Men högsta drömmen var att hoppa fallskärm. Så vad göra?
Av: Sophia Jiglind


Detta var jag för ett år sedan. Höjdrädslan var större än viljan att förverkliga en av mina stora drömmar.

En sak jag kunde göra var att konfrontera mig själv. Övertala hjärnan vilken fegis den är (ja, jag skyller helt och hållet på det mentala i den här höjdräddsfrågan) och få den att inse att ett fallskärmshopp inte tar mer än max tio minuter och själva fallet utan skärmen en minut.
60 sekunders ren och skär rädsla för att sedan kunna leva resten av sitt liv med att jag faktiskt gjorde det.

Jag bokade. Fick med min en fantastisk fin vän vid namn Daniel och åkte till Västerås och deras fallskärmscenter. Vi fick på oss två snygga blåa overaller och en massa säkerhetsselar. Presenterades för våra instruktörer som skulle vara med oss i hela hoppet och hakades fast vid deras fallskärmar. Min instruktör var en tjej från Nya Zeeland som hoppat över 6000 hopp. Smaka på den siffran. Helt otroligt. Och jag var nojig över ett ynka hopp.


Flygplanet tog oss upp i luften, vi var ett gäng på tio personer som satt krokade ihop två och två. Mina ben darrade, jag mådde illa och undrade i mitt stilla sinne varför jag var så dum att jag ville ta livet av mig 24 år gammal genom att göra detta. Daniel gjorde tummen upp åt mig där han satt bredvid mig, visade inget tecken på nervositet. Piloten signalerade efter en halvtimme att vi var uppe på maxhöjd. Luckan öppnades och vi satte oss på kanten, benen dinglandes ut i den fria luften. På med glasögonen och dra ett djupt andetag.


Att jag sedan slängde mig hutlöst ut från ett flygplan på 4000 meters höjd, kom upp i en hastighet av 200 km i timmen på mindre än en halv sekund och sedan föll fritt med hela Västerås under mig är rätt sjukt. Den känslan önskar jag dock att alla kunde få uppleva. Jag var så levande, så glädjefylld och så stolt över att jag lyckades övervinna höjdskräcken. Det var maffigt och slog alla undervattensgrottor och puckräddningar med hästlängder. Tro mig.

Sedan hoppet har jag försökt att utmana mig mer och mer gällande höjder och idag har jag inga problem som helst med dem. Åka bergochdalbana var en ångest förr, nu skrattar jag så jag tjuter och att åka Eclipse på Gröna Lund är en ren fröjd.
Så gå utanför era boxar mer, våga leva, våga kasta er ut på äventyr som ni drömmer om men kanske inte vågar göra för ni är rädda för konsekvenserna. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Dö kommer vi alla att göra en dag. Men jag vill ha levt min tid på jorden till max innan jag lägger mig i min grav. Inga rädslor ska kunna stoppa mig.

Och vet ni vad? Nästa år är det jag som hoppar igen.

 

Skriv en kommentar...

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR