Nu är jag snart där, börjar gå långsammare och kisa med ögonen så jag ser det hela lite suddigare, som när man ser en skräckfilm och inte vill se för mycket av det otäcka.

Han ligger på sidan i gräset. Munnen är lite öppen och det finns en tugga gräs kvar, tar bort det och stryker honom sedan över hans mjuka mule. Ögonen är öppna och har börjat bli lite matta och torra, försökte stänga dem, men det går inte så han får ligga och titta ut över ängen. Det är inte otäckt, klappar hans vackra ansikte och drar fingrarna genom hans mjuka svarta man.

Jag ser kulhålet och blodet på marken, men inte ens det är obehagligt, han ser fin och rofylld ut. Blomman jag har med mig lägger jag över kulhålet, och sätter mig sedan hos honom, klappar honom och minns våra 8 år tillsammans. Är glad att jag var stark nog att gå hit...

När min häst vandrade iväg över ängen för en stund sedan trodde jag det skulle bli den sista bilden jag såg av honom . En man med en bössa hängandes över axeln och min häst som lugnt går bredvid, stannar ibland höjer huvudet och gnäggar till sina hästkompisar. Det är en vacker bild på mannen, hästen och den gröna ängen. Hade så gärna velat följa med och finnas där för min älskade häst, men vågar inte, är inte tillräckligt stark. Skulle inte ha någon sinnesnärvaro alls utan antagligen vara smått hysterisk och bara snyfta och gråta och inte vara till någon hjälp för någon av dem.

Tårarna trillar och en outhärdlig smärta väller fram inom mig när de försvinner bort, försöker att vara stark och närvarande och le mot dem men det går inte. Börjar skaka och svälja oavbrutet för att hålla gråten borta men sen bara brister det. Springer in och bara gråter, gråter, gråter, kroppen skakar okontrollerat och jag får kippa efter luft. Efter en stund när jag lugnat ner mig förstår jag att det är över. Tittar ut genom fönstret, upp mot himlen och det är som att han kommer galopperandes, stannar och stegrar sig och sedan galopperar i väg. All hans smärta är borta, han kan röra sig och vara häst igen.

Ja, det sista kanske låter som taget ur en rosa flickdagbok, men det är nu jag kan le och känner att jag behöver gå till honom i hagen och ta farväl.

Sitter nu här med honom och förundras över hur vacker och rofylld döden kan vara. Har en sorgsen känsla men med ett milt, kärleksfullt leende på läpparna. Klappar honom och tackar för allt han lärt mig, om mig själv och om dessa unika varelser som hästar är. Ber också om förlåt för de gånger jag varit girig och tappat tålamodet när jag velat att han ska göra något som han inte förstod eller inte kunde. Går iväg men vänder tillbaka flera gånger, bara ett tack till eller bara en klapp till, vet att det blir sista gången och det är svårt att lämna honom.

Är väldigt glad att jag gick till honom där han låg i hagen, det blev ett fint minne. Döden kan vara vacker om man är närvarande och det var skönt att känna styrkan i att våga vara där.

 

Mariann Berggren

 

Att turen Söderhamn - Karlstad och sen vidare till Molkom inte skulle gå enligt verkligheten, det vill säga på rak räls, var en intressant upplevelse.

Allt börjar med att mina desperata knogar knackar på tågdörrsglaset på x2000-tåget för att få konduktörens uppmärksamhet. Jag är i tid på perrongen. Men istället för att öppna så vänder han ryggen till och går, liksom tåget gör. Allt är overkligt och att inse vad som just inträffat är svårt.
Några telefonsamtal senare med självaste SJ bestäms att jag ska ta ett senare tåg samma dag. Istället för att ignorera mig så är detta istället försenat, ganska kraftigt. Jag inser att jag kommer att missa mitt nästa byte i Gävle, mot Örebro, om jag väljer att invänta tåget. Lyckligtvis haffar jag några som ska mot Gävle med bil, som har en plats över till mig. Antigen var de sugna på att dela samtalet med någon främmande eller så var de bara trevliga rakt igenom.

Nu är det gasen i botten i förhoppning på att hinna nästa tåg, men ack så optimistiskt tänkt. Missar det med knappa tio minuter.

Nu finns ingen annan lösning än att slumpmässigt hoppa på ett tåg mot Stockholm, vilket jag då gör. Här möts jag istället av ett leende och intresse att hjälpa till. Konduktören tar tag i frågan och ber om att få återkomma. En hållplats senare erbjuder han mig två alternativ. En taxitur under natten eller sova på hotell och tåga vidare nästa morgon.
Ett beslut som är lätt att ta. Hotellnatt med egen säng, vilket inkluderar den sömn jag var i stort behov av en dag som denna, "hotellfrukost" vilket oftast är en underbar upplevelse och tre timmar på ett tåg, som nu förhoppningsvis går på rak räls, istället för en dubbelt så lång bilresa med någon vars jobb är att vara trevlig och föra en konversation.

Nej, jag vill sova, njuta och komma fram till ännu en härlig skoldag med journalistlinjen, utvilad och glad.

En tanke på vredeskrönika blev istället en solskenshistoria. Tack SJ för ett fantastiskt bemötande. Jag antar att konduktör nummer ett hade vaknat på fel sida helt enkelt.


Text: Charlotte Gilde

Genom åren har jag flera gånger gjort listor över yrken som jag uppfattar som inte alltför omoraliska och som jag kan tänka mig att ha. Det har slutat med att jag har strukit yrke efter yrke tills inget fanns kvar. På äldre dar har denna sysselsättning spårat ur helt. Jag kommer inte ens på några jobb som det är helt moraliskt försvarbart att ägna sig åt. Ju mer jag har jobbat desto mer smärtsamt medveten har jag blivit om hur det ena yrket efter det andra i den lilla oansenliga rad av arbetslivserfarenheter jag har, har gett upphov till en själslig vånda som jag i min ungdom var helt aningslös om. Efter gymnasiet jobbade jag ett tag som personlig assistent åt funktionshindrade. Känslan av att man hur mycket man än gjorde ändå alltid kunde göra mer var en trogen följeslagare, och lika uppmuntrande som en anklagande djävul inuti huvudet. Det var nästan outhärdligt att efter ett arbetspass gå hem på sina två ben och veta att någon som inte kan använda sina ben nu kanske låg där och svor över att de glömde be mig hämta något från köket innan jag gick.

Under tre somrar jobbade mitt gymnasiejag som kontorist, djurskötare, kaffebryggare, blomvattnare, biljettförsäljare, affischmålare och städare på Mariebergsskogen. Ett allmänt kaotiskt men oftast roligt jobb. Problemet var bara att det alltid var något som fick komma i sista hand. Djuren, växterna, toaletterna eller människorna. Oftast blev det människorna. I mina sena tjugoår jobbade jag som musik- och teaterrecensent. Självklart var det häftigt att få betalt för att skriva och se sina texter i tryck i en stor tidning. Första och andra gången. Efter tjugonde gången undrar man mest varför man ständigt står i ett hörn och dömer andra och med vilken rätt. Och man blir besatt av karma och börjar dessutom plågas av tankar på att vissa band kanske inte har så mycket att förlora och därför inte skulle dra sig för att skicka en och annan torped på en PMS-grinig recensent. Man ligger otroligt lågt och går bara utanför dörren om man måste. Jag har även hunnit med några oförglömliga månader som telefonförsäljare på en jakt- och fisketidning. Det var en så traumatisk upplevelse att jag än i dag känner en våg av panikångest skölja över mig varje gång jag lyfter en telefonlur. Det enda jobb jag har känt mig hundra procent nöjd med är nog mina sommarveckor som jordgubbsförsäljare utanför en ICA-butik. Men kanske även min termin som student vid North Central University i Minneapolis kan få duga som ett exempel på en period i mitt liv när jag faktiskt inte gjorde något omoraliskt. Då jobbade jag extra som diskplockare. Det enda jobbiga var att se sina studiekamrater slänga groteska mängder mat och vid terminens slut inse att jag själv hade börjat slänga minst lika mycket.

Men, frågar sig den vetgirige, vad kan man då egentligen ägna sig åt som är till någon nytta? Något jobb måste det väl ändå finnas som inte är helt förkastligt? För även om inget man gjort har känts meningsfullt så fortsätter man, om man är optimistiskt lagd, att leta. Och letar gör jag än i dag. Men tanken har slagit mig. Att något gott trots allt kan ha skett där mitt i allt det kaotiska. Kanske gjorde man faktiskt något bra de där ångestfyllda telefonförsäljarkvällarna när luren halkade omkring i svettiga händer. Någon fick en pratstund, även om jag den första minuten mest bara nervöst rabblade upp alla specialerbjudanden tills jag insåg att jag inte skulle få sälja något, slappnade av och i stället började lyssna på monologer om metspön och jaktvapen. Och kanske har man fått någon att inse att bandet de gillar av gammal vana inte är speciellt bra. Och i stället gett dem en chans att upptäcka ny, intressantare musik. Och kanske hade Mariebergsskogen sommaren 1997 inte sett riktigt lika fin ut om inte jag hade kommit ihåg att vattna just de där hängväxterna vid entrén. Tänk om det är så att inget jobb är perfekt. Att det finns aspekter av alla jobb som ingen moralisk människa kan stå för. Tänk om det är så att omoralen finns överallt. Precis som moralen. Och att det är så världen ser ut. Lite halvbra sådär. Och ibland, när den funkar som den ska, väldigt bra. Tänk om jag hade vetat det för tio år sen när jag började med mina funderingar. Nu är jag ju tillbaks på ruta ett.

Elise Edgren

Ärligt är jag inte särskilt smart. Inte särskilt världsvan. Är inte speciellt rolig eller intressant. Min midja är inte mindre, inte ens i närheten, lika liten som mitt huvud. Och jag kommer aldrig kunna få igen ett par byxor i storlek 34. Det är lite pinsamt att erkänna att det här oroar mig. Och jag är inte ensam.
Unga, speciellt tjejer hetsas till orealistiska ideal. Man ska vara lika vacker och perfekt som de där photoshop redigerade stjärnorna som pryder var och vartannat tidningsfodral.
Det är ologiskt.
Sen har vi de kirurgiska ingreppen. Krockkuddar av silikon pressas in i brösten. Nervgift spräng sprutas in i både läppar och ansikte. Man opererar in fett i rumpar för att få den perfekta kurvan. Man tar bort ett x antal revben för att få en ännu smalare midja. Näsan rättas till. Sen är det dags för att åka in på en nervgift refill igen. Dessa människor får en barbie docka att se normal ut.
Vi lägger ut flera hundratusentals kronor för att ta bort och rätta till det som gör oss unika.
Det är ologiskt.
Vi tror att allt går att lösas med ett piller eller en hel burk. Ett piller för viktminskning, ett annat för ökad sexlust. Mer hår, mindre hår. Tabletter mot baksmällan du fick efter igår. Ett piller för att sova, ett annat för att vakna.
A, B, C, D, E, sälolja och järntabletter. Omega 3 och flourtabletter. Eller varför inte snabb banta som stjärnorna med mediciner gjorda för personer med ADHD besvär.
Och alla de där må-bra-pillerna. Nej, jag tänker inte ens. Nej.
Folk som lever i det förflutna, som glömmer att leva i dag. Folk som är rädda för morgondan. De gömmer sig i en fantasi. Jag tycker inte detta är speciellt konstigt.
För vår värld är så pessimistisk, vårt samhälle vägrar låta oss bara va. Låter oss aldrig må bra.
Det mina vänner är ologiskt.

Alexandra Lundqwist

Reklamens makt

 20100201
Reklamens Makt
Johan Dahlberg

Mmm. Chokladen smälter i munnen på den vackra skapelsen i rutan. Ljuv musik spelas i bakgrunden, och en manlig, nästan lite hes röst prisar tillverkarens känsla för perfektion.
Ha! Perfektion? Hur svårt kan det vara att hälla choklad i en form? Det ända som är Schweiziskt över denna produkt är att reklammakarens morsa var sömmerska i Zürich i sina yngre dagar.
Jag våndas en stund över den makt reklamen har över oss, men jag stänger inte av TV:n. Mitt favoritprogram börjar ju snart!
Men det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte om de följande reklamklippen som dyker upp i rutan. Jag tänker inte på bilar, på de varor ICA-Stig elegant visar upp, eller på de kläder som just nu reas ut. Nej, mitt sinne har fastnat i chokladsmeten. Choklad. Det skulle allt sitta fint med en perfekt skapad chokladbit, som likt en god glass en varm sommardag smälter i min mun.
Nej, skärpning! Jag försöker intala mig själv att det bara är något avlägset, pengadrivet företag som försöker lura i mig att choklad är något jag vill ha, något jag behöver. Choklad är inte mer exklusivt än diskmedlet under min köksbänk. Fast det är klart, mitt diskmedel doftar ju faktiskt av härliga frukter och vårblommor, eller det påstår åtminstone TV-reklamen att det borde göra. Och mer exklusivt än så kan det väl inte bli, eller?
Jag försöker desperat kämpa emot. De vill att jag ska köpa deras "fantastiska" produkt, och de använder fega metoder för att lyckas. Men jag vet ju att det bara är bluff alltihopa, att chokladen egentligen tillverkas i fabrik, och att det inte är något som helst exklusivt över den.
Mitt TV-program börjar, men jag märker inget. Jag är för insjunken i mina tankar på choklad. Suget blir för mycket, jag ger upp. Jag reser mig från min bekväma plats i soffan, rusar efter nycklarna i hallen och tar bilen ner till macken. Jag stänger inte ens av TV:n efter mig. Reklamens makt har fångat mig, nu finns ingen återvändo.

Superhjältar

 20091208
En gång när jag öppnade ytterdörren hittade jag två små tanter. De berättade för mig att nuförtiden tänker människor bara på sig själva. De tycker att jag borde tänka på andra och speciellt på Gud.
Jag var inte född förr i tiden så jag vet inte hur det var då. Däremot vet jag att det finns förvånansvärt många människor som ställer upp för andra utan att vilja ha något tillbaka.
Den första superhjälten jag träffade på nära håll heter Ralf. Han hade stora mustascher. De fladdrade när han frågade om jag hade någon stans att bo. Vi kände inte varandra och de enda ord vi någonsin bytt med varandra hade vi växlat bara sekunder innan.
- Hej jag heter Alexander har ni jobb åt mig.
- Nej, det här är en liten restaurang och turistsäsongen är slut.
Jag hade ingen stans att bo så han gav mig nyckel, vägbeskrivning och pengar att köpa bröd och mjölk. Kylen behövde fyllas på, han hade inte hunnit handla.
Jag flyttade in på Ralfs soffa och blev kvar i flera månader.
En kompis träffade en kompis kompis på en fest i Sunne. Kompiskompisen heter Jörgen är norsk och finns på facebook. Jag skickar ett mejl till honom. Jörgen och hans flickvän möter mig på stationen, hjälper mig att bära mina väskor och visar hur man plankar spårvagnen. Sen spelar vi tv-spel och dricker öl. Jag förlorar med flit för att de ska tycka jag är snäll. De behöver inte förlora för att vara snälla. På morgonen ger de mig nyckel till lägenheten. Jörgen ska skriva tidning hela dagen. Silje ska jobba sjukhus och jag ska turista längs Karl-johansen.
I en matsal i Bombay flörtar jag med en australiensk konstnär. Jag vill kalla henne Greta men hon heter Rose. Jag tyckte hon sa "grose" men hon har fint hår så jag frågar efter hennes mejladdress. Tanten som sitter Bredvid Rose tycker att jag är rolig och ger mig sin mejladdress. Tanten har rynkor och vitt hår, hon heter Doreén. Jag tror inte att jag kommer mejla henne. Men det gör jag.
"Hej hur är läget? Jag är nära staden där du bor, får jag bo hos dig?"
Jag har massvis med möten med superhjältar bakom mig. Suresh som frågade efter en cigarett och sen bjöd in mig på bröllop, trots att jag inte hade någon cigarett. Eller Alex som visade mig sin stad och lät mig sova hos sina föräldrar, för att vi hade samma namn.
Jag vill också bli en superhjälte så när jag kör hem en morgon plockar jag upp en liftare, precis så som jag alltid brukar bli upplockad. Det känns bra i magen när jag tänker på hur snäll jag är. Jag fyrar av ett superhjälteleende in i backspegeln. Blicken som möter mig är stirrig. Mannen ser ut att inte ha sovit på länge. Han pratar om att igårkväll var hans flickvän jobbig så han spöade på henne litegrann, det tycker han att man ska göra om någon är olydig. Resten av resan pratar han om livets ord och Gud. Jag blir lite rädd. Det känns skönt när han går av. I bland måste man vara modig för att våga vara snälla.

Alexander Carlsson

Verkligheten

 20091016
Det är läskigt, säger han. Sittandes med filt över sina tatuerade armar i knät och påstår att det är läskigt att vara i verkligheten. Han är biffig som man ska vara med rakat huvud men förstör allt när han fnittrar. Av någon anledning kan han inte skratta som han ser ut och varför skulle han det egentligen. Jag är nästan alltid i verkligheten, förutom på natten invirad i täcke och nedkastad kudde på golvet.

Det har gått några veckor i november men snön verkar inte vilja vara vit och vi båda vet att det är långt kvar. Tills det är enkelt igen.
Han berättar historier för mig. Dom är hans. De handlar om vapen och piller gömda i böcker och mynningar vid tinningar. De handlar om sprutor i armen medvetslös på golvet. Att rikta pistoler mot någon med psykos. Och att det tog slut när det inte gick mer. Att det inte alltid går att klättra när man har grävt ned sig själv i golvet. Någon måste ta fram spade.
Det slår mig att jag kanske borde vara rädd för att sitta framför den här teven med ny damsuget golv och fikabröd på bordet. Och det slår mig varför vi inte har träffats så ofta de senaste åren. Att han inte haft tid var bokstavligt talat. Han har ju inte ens vart här. Inte levt på flera år. På riktigt. Men han verkar glad, nedsparkad av skam och förvirrad av känslor, men flinar åt allt han ska upptäcka här. Att kolla på film är något helt nytt. Det är vanligt. Det är en rak linje utan dalar och det är så det måste vara. Men det är en besvikelse i honom som ångar, jag känner det i kroppen, i stämningen. Det är för mycket och för hårt. Att känna tar tuggor i honom. Vi träffas ofta, gör det vanliga, skrattar hela tiden och försöker bygga upp rutiner som malts ner av illusion. Det går och det går bra.

Tills en vecka helt plötsligt gått och jag inser att vi inte träffats. Att vi inte ens ringt. Och jag väntar på det. Samtalet som kommer sent på kvällen av en gråtande man som vart vaken en vecka i sträck. Han känner inte hur ont han har i kroppen än för skammen han före. Hans tunga hänger inte med orden och jag försöker låta normal. Försöker säga att vi fixar det här så trösten hänger sig som ännu ett jävla hölje framför hans ögon. Han behöver inte mer gardiner som skymmer sikten. Men verkligheten var för skarp. Jag står förvirrad i hallen när luren är pålagd och undrar om jag ska ta cykeln och vad för ansvar jag egentligen har. Hamnar på lillebrors säng och han i stolen framför. Han har kloka sjuttonåriga fräknar och säger att det är inget du kan göra just nu, du känner inte honom längre.

Droger.
Missbrukare.
Narkomaner.
Har dessa ord en positiv klang? Vad tänker du och vad associerar du till? Narkomaner är ett föraktat släkte! Tänk så de ställer till det för sig själva, sina nära och kära och framför allt ställer de till det för samhället. Inte nog med att de missbrukar narkotiska preparat i olika slag och former. De kostar dessutom samhället och skattebetalarna en förmögenhet varje år. Ingen kan väl egentligen räkna ut vad en missbrukare kostar samhället under sin levnadstid, allt beror ju på en rad olika faktorer men vad vi alla vet är att många missbrukare ägnar sig åt kriminell verksamhet för att få ihop till sin dagsranson, vilket bara det är en samhällelig ekonomisk börda. Behandlingshemmen och fängelserna är överfulla och vad kostar en dygnsplats, för en person, på en anstalt tror ni? För att inte tala om deras beteenden! Usch å fy så de skränar och beter sig och skrämmer upp både gamla och unga där de hänger i stadskärnorna.
Vi föraktar de. De som bara förstör och sabbar för sig själva och andra. Dessa tankar tror jag är vanliga bland herr och fru Svensson och vad säger vi då om FN:s stadgar att alla människor är lika mycket värda....
Sen har vi de andra missbrukarna. De mer sofistikerade. De med stil. De som med drogernas hjälp skapar verk som blir hyllade till skyarna. Ta Mick Jagger och de andra grabbarna i The Rolling Stones till exempel, Curt Cobane, Janis Joplin, Elvis Presley, Bob Marley... Ja, listan kan göras lång. Vad tycker vi om de narkomanerna?
Narkomaner och narkomaner, kanske vi säger om de. Vi ser knappast de som tunga drog missbrukare trots att de inhalerar och knaprar i sig med svalget vidöppet i STORA mängder. De hyllar vi. Hänger upp deras bilder på våra väggar. Åker flera mil och betalar dyra pengar för att få se ett uppträdande och få stå där framme i arenan och skrika sig hes.
Narkomaner som narkomaner eller ?
Hatar vi droger eller ?
Har alla människor lika värde?
Varför, i så fall, gillar vi de kreativa narkomanerna och föraktar de destruktiva?

 Ulrika Lönnfjord

Blocket är Sveriges största köp- och säljmarknad på internet. För ungefär en månad sedan köpte jag en liten bil via blocket. Min gamla rostiga Volvo 940 som rullat nästan 45000 mil byttes ut mot en Golf. Genom en annons på internethemsidan blocket.se kontaktade min sambo den dåvarande ägaren. Ägaren förklarade vänligt att det var "sjukt många" som ringde på annonsen och att det redan var en hel familj där och provkörde bilen. Efter en stund ringde ägaren upp och sade att vi var välkomna att provköra. Vi slängde oss iväg i hopp om att få med oss en billig pendlarbil hem. Familjen som provkörde innan oss köpte inte bilen. Men under den korta tiden hade de ändå hunnit röka i den och de hade prutat skamlöst. Det ringde oavbrutet i säljarens mobiltelefon och varje gång bad han tålmodigt och bestämt intressenterna att återkomma lite senare. För att göra en lång historia kort så slutade det med att vi köpte bilen. Men jag kunde inte sluta fundera på varför anonnssidan Blocket lockar så ofantligt många läsare. Blocket har tre miljoner unika besökare per vecka och är Sveriges tredje största sajt näst efter MSN och Aftonbladet.se. Många människor, däribland min sambo, spenderar ett stort antal minuter om dagen till att strötitta på annonser inom diverse kategorier. Är det av ren nyfikenhet eller vad beror det på? Jag lyckades aldrig stilla min nyfikenhet inom området. Jag halkade in på en hemsida som var lite roligare och lite knasigare. På Best of blocket.se finns de knäppaste och konstigaste annonserna från blocket samlade. Och trots att det på startsidan intygas att alla annonser härstammar från riktiga blocketannonser så vågar jag inte riktigt tro på det. Finns det verkligen någon som säljer fem par äkta löständer, efter äldre släkting, i befintligt skick? Och låt mig vända på frågan, vem i hela världen vill betala för använda löständer?

Trots att majoriteten av alla annonser på Best of blocket.se känns överdrivna och ibland ihopdiktade så kan man få sig ett riktigt gott skratt. Men innan du börjar skratta - se till att löständerna sitter där de ska!

Helena Bengtsson

Min nyfunna vän tillika klasskamrat tillika granne frågade mig under en sömnigt runda badminton om jag inte ville följa med på en cykeltur istället. Eftersom jag reda börjat sakna min egen cykel där hemma i källaren var jag inte sen att tacka ja.
 

När jag snart märkte att Johan trampade en herr variant av något jag sett i tour de France började jag ana oråd. Efter att ha klättrat upp på cykeln och knappt nått ned till pedalerna, nöp jag fast smilbanden, band fast dom bakom öronen och nickade glatt när Johan frågade om det gick bra. Jomenvisst. Jag är ju född på cykeln. Ned för backen. Glöm inte att det inte finns någon fotbroms! skriker Johan från sina inlines. Nej just det.

 

Vid det här laget ligger jag praktiskt taget över cykeln. Ramlar jag så är det kört. Sådär ja. Då har jag sett brandstationen, egentligen inte särskilt långt från skolan. Men sisådär lagom tycker jag. Nehe, Johan vill åka mer. Han vill åka till Blombacka. Han har nosat upp ett spår i skogen, hans något udda fritidsintresse GeoCaching har tipsat om en skatt någonstans några koordinater här omkring.

 

När vi kommer fram till skogen ser jag att det mer ser ut som en brant backe med extremt tätväxt skog. Jag tar en snabb titt ned på min mindre utrustade klädsel. Shorts skulle man ju ha för att inte fastna i cykelkedjan. Och den sista varma sucken av sommaren hade lett mig till ett betydligt felval av skor. Jag småspringer efter Johan. Frågar likt ett litet barn på bilsemester om vi inte är framme snart. Han är tålmodig den här mannen, för han fortsätter att ingjuta hopp i mig. 200 meter kvar. 175 meter kvar. nu då, nu då? Så där håller det på i vad jag tycker är en evighet. Och någonstans här börjar jag starkt ogilla Johan och vad han lurat in mig på. Två av mina tår blöder. Jag har rivsår över hela benen och lera har letat sig in i skorna. Är det inte blod jag känner smaken av?

 

Jag börjar bli riktigt jäkla sur. Att vända är inte tal om när vi kommit så här långt. Det är vi överrens om. Men någonstans mellan 100 och 75 meter går jag in i väggen. Bokstavligt talat, en riktigt massiv bergvägg med ormbunkar och hal mossa. Här ska vi tydligen klättra upp. Hade Johan varit en av mina nära vänner hade jag förmodligen bett honom flyga och fara, alternativt gråtit en skvätt. Men det kändes inte riktigt läge, och ett tu tre var jag någonstans i mitten av berget. Med fuktig mossa under naglarna och barr i håret kände jag mig bara en krigsmålning och bandana från Rambo. Johan är hjälpsam och drar mig upp för de värsta stenarna. Och på klämkäck göteborgska informerar han om att det kommer kännas så bra efteråt. Tjena tänker jag.

 

När vi äntligen är högst upp torkar jag svetten ur pannan och blickar ut över kanske den vackraste vy jag sett. En spegelblank sjö med skinande augustisol. Något som till och med fick en synisk stadsbo att kippa efter andan. Och fast jag egentligen ser rött av påståenden som att det kommer kännas så skönt efteråt förstod jag plötsligt innebörden av det. Jag bestämde mig där och då att ständigt utsätta mig för saker som ger mig nya vyer. För visst älskar vi känslan av att slutföra saker som vi påbörjar? Sådana stunder får en att växa en liten bit som människa.

På vägen ned spekulerar jag om det här lilla äventyret kan mätas med mina tidigare träningspass på friskis och svettis. Johan, minst ett måste det väl vara? Den vana skogsvandraren tittar på mig och skrattar. Lisa, det här är minst två.


Lisa Wouda

Jag hade bara gått en knapp månad på Molkoms folkhögskola när jag upptäckte att allt inte stod rätt till. Det var något som inte stämde. Här fanns ett antal bra lärare som stannade kvar år efter år, en hade varit lärare där i nästan fyrtio år. Vad hade rektorn för hållhake på dem? Hur fick han dem att stanna kvar år efter år? Var det jättelöner eller var det något annat? Jag beslöt att jag måste lösa detta mysterium.
Läs Lennart Svenssons gästkrönika.

Debatten om en sammanslagning av Karlstads kommun och Hammarö kommun har blossat upp igen. Det pratas om en folkomröstning där invånarna ska få bestämma vilken kommun de vill tillhöra. Vilket är fint – men tyvärr inte alla förunnat.

Det sägs att man genom andra lär känna sig själv. Kanske är det så. Kanske inte. Oavsett vilket borde man vara tacksam för varje gång man glimtar skärvor av sig själv i någon annans ögon. Först då får man en möjlighet att stanna upp och granska det uppenbara. Det som gör oss till dem vi är.

Jämställdheten går framåt, sägs det. Sakta tycker somliga. Andra anser att mäns och kvinnors villkor nu är så lika att diskussionen inte längre tycks vara intressant. Målet är nått och det är nu upp till envar att förvalta det arv som jämlikhetens förkämpar efterlämnat. Men är det så enkelt?
Jag har alltid förundrats över detta argument, detta begrepp, detta återkommande fenomen som ständigt har dykt upp under mina förvirrade ungdomsår: "Att värna om det gamla". Varje gång jag har försökt att diskutera till exempel politik eller traditionella vanor med olika människor har jag blivit helt ställd då de i slutändan menat att man bör värna om eller bevara det gamla. Vad kan jag svara på det? Är det verkligen ett vettigt och försvarbart argument? Nej, jag tycker det är fusk.
  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR