Julen står vid vår dörr vare sig vi vill eller inte. Stressen, julklapparna och julstöket är ett faktum som de flesta inte kan råda över.

Min farfar var en otrolig man. Han har lärt mig så mycket och kommer för alltid vara min hjälte. När jag tänker på honom minns jag en man som alltid var sig själv. Han struntade i vad folk tyckte. Inte på ett dåligt vis, han var otroligt omtänksam. Utan på det där modiga viset.

Det finns barnarbetare, kattungar som blir ihjälslagna och sedan finns det rökare. Alla tre är det lätt att tycka synd om. Fast det är något speciellt med den senare kategorin.

För cirka ett år sedan hade jag ingen aning om vad framtiden hade att visa mig. Jag hade sökt högskolor och universitet men fått negativa besked. Nu var det kört tänkte jag, jag kommer bo kvar hemma och ha långa dejter med både datorn och TV:n. Det kommer inte bli något av mitt liv. Jag såg redan arbetsförmedlingens blå skylt framför mig. Men så en dag damp det ner ett brev från Molkoms folkhögskola. Brevet som räddade mig från den deprimerande och ångestladdade hösten och våren som tyngde mig.

"Hej hej!" hör jag mig själv kvittra bakom kassan. Utåt sett är jag en ytterst charmig kassörska. Första kunden för dagen har tydligen tappat talförmågan då denne inte yttrar ett ord tillbaka. Dags att betala. I näven får jag en ihopvikt, tillknycklad sedel. "Så trevlig", tänker jag. "Något att pyssla med en stund".

Jag har alltid haft ett behov av att ha idoler. Jag inser att jag kanske låter som en åttaåring. Men det här har alltid varit viktigt förmig. Jag tror det handlar om att jag tycker det är viktigt att tro på något större. De här idolerna inspirerar mig till att vara så bra somjag någonsin kan vara. Eller inspirerade kanske är rätt tempus. För i det här avseendet har 2012, ursäkta språket, varit ett riktigt pissår.

Varje dag matas vi med mängder av reklam. Oftast tänker vi inte på det. Det mesta uppfattar vi nog inte ens som reklam. Åtminstone inte jag. Det är först när det kommer till reklamen på TV som jag verkligen reagerar. Likt fascister kastar TV-kanalerna ut sin reklampropaganda på sina tittare.

Stressa ner

 20121011
Så länge jag levt, vilket inte är så fasligt många år än, har jag haft en tendens att stressa upp mig över allt som finns att stressa upp sig för. Jag kan stressa över små saker som vad jag ska köpa för presenter till de jag känner väl, och ännu värre är det till människor jag precis lärt känna.

Tisdag är den grymmaste av dagar. Det är en dag som enligt mig har spelat ut sin roll och inte längre fyller någon egentlig funktion. Tisdag känns som veckans blindtarm, den finns där men ingen vet varför eller dess syfte. Många tycks se den som endast en språngbräda till onsdagen.

Det finns alltför många människor idag som mår dåligt. Det kan vara allt ifrån att
du vantrivs på ditt jobb eller din skola, till att du känner dig ensam. Att du varje dag
vaknar med en klump i magen som bara skriker hur fel det känns i hela kroppen.
Jag önskar att alla kunde lyssna på den där magkänslan, för ingen tanke du tänker
i världen kommer att leda dig mer rätt än den.

Molkom, en plats jag inte visste fanns för ett år sedan. En plats som kom till mig och tog med mig på en ny spännande promenad. Här får jag en känsla av att vilja utforska och se alla de hemliga platser som Värmland gömmer. Jag blir som ett nyfiket barn som vill titta in genom de mörkaste fönstren. Jag står kvar en stund extra, lutad mot fönstret och hoppas på att något ska hända. Min gamla nyfikenhet har väckts till liv igen. Ett frö av nyfikenhet som planterades för länge sedan har börjat gro igen. Kanske är det de vackra, lugna sjöarna som vattnar detta frö. Eller de underbara björkträden och dess hängande kronor som rofullt vajar i den friska vinden.

Det var precis som att jag vaknat upp ur en lång tids sömn. Jag kände mig desorienterad, men där stod jag, på anrika restaurangen Big Bens ståupp-scen på Folkungagatan i Stockholm. Jag blickade ut över ett hav av berusade människor som hade tagit sig dit denna tisdagskväll för att få sig ett skratt. Det var jag och en mikrofon. Det kändes som om jag var naken.
varför ska jag sätta mig på en buss till Karlstad när jag kan åka bil? Ett varmt och bekvämt säte tillsammans med Queens ”Somebody to love” låter mer intressant. Det finns bara fördelar med att åka privat. Nej, just det. Miljön.

Efter allt prat om ett uttunnat ozonskikt och icke förnybara energikällor, finns miljön i bakhuvudet. Och det är billigare med buss. Eller är det?
Sol, höger, vänster - och mittentrafik och restaurangpriser billigare än att laga själv i all ära. Det mest anmärkningsvärda med Albanien måste ändå vara det makalöst vänliga, serviceinriktade folket. Lördagens äventyr i Tiranas bergiga utkanter visade detta så starkt att det nästan var övernaturligt.

Knappt tre mil från urbana Tiranas nattklubbar och shoppinggator ligger Shpella e Pëllumbasit, en 360 meter lång och 38 meter hög grotta med fantastiska droppstenar och ben från 10 000 - 400 000 gamla skelett av björnar och människor. Naturligtvis ville vi som tröttnat på storstadens buller inte missa detta. Bussen från Tirana tog oss till en närliggande ort, där vi enligt anvisningar skulle byta buss upp till bergen och byn Pëllumbasit, där en timmes vandringsled mot grottan startar.

Vi hoppar av bussen och får veta att ingen buss går till Pëllumbasit. Ett gäng svettdränkta backpackers som just kommit ner berättar att det tar en halvtimme i brant uppförsbacke och gassande hetta till byn. Försöker ändå en gång till, mest för att få det bekräftat, och frågar männen på puben vid hållplatsen om det går någon transport till byn. Det är då det övernaturliga börjar. En man pekar på sin bil, på oss och viftar med nycklarna. Han lånar spontant ut sin bil till fem främlingar som inte förstår hans språk. När han av några enkla engelska ord förstår att ingen av oss är trygg med att köra i bergen, skjutsar han oss. På fem skumpiga och grusrökiga minuter är vi i Pëllumbasit och vandringens startpunkt mellan två gårdar med sprättande höns och saktmodigt lunkande kor.

Plötsligt står en man i fotbollströja och mjukisbyxor bakom oss, som stigen ur luften. Tydligen är han, Behar, guide till grottan. Den enda logiska förklaring vi finner till att han står redo för oss är att han bor i byn och någon på puben känner honom och ringt för att säga att det är en grupp på G. Behar kan ingen som helst engelska, men på något underligt sätt känns det som att vi ändå förstår varandra tillräckligt.
I kanske en timme, tiden fanns inte just då, kämpar vi över klipphällar, lösgrus och rötter, modet stigandes med bergshöjden. Svetten lackar i pannan, andningen brottas och det domnar i benen av ansträngning. Samtidigt har jag kanske aldrig känt mig så fri som när en man som egentligen inte ens borde kunna förstå mig visar mig den mest hisnande natur och svindlande höjder jag någonsin sett under en himmel som är blåare än blå.

Väl tillbaka i byn är vi hungriga och teckenfrågar om vi kan äta någonstans. Behar går med oss och plötsligt står vi framför en liten uteservering. Återigen undrar jag om den verkligen stod där på vägen upp eller om den poppade upp som en svamp ur marken på beställning. Ägaren förstår lite engelska. Egentligen serverar han bara drycker, men ber oss sätta oss medan han går till affären bredvid och köper grönsaker och bröd. På kanske en minut (tiden hade fortfarande inte kommit tillbaka) fixar han paninis och sallad som just då är det mest gudomliga jag ätit. För fem portioner och sju burkar läsk tar han 1000 lëke - knappa 70 kronor.

Medan vi äter kommer en bil upp på grusvägen och det visar sig vara en man som kommit för att köra oss ner igen. Behar måste ha ringt och meddelat gänget på puben, men jag undrar fortfarande om det ändå inte låg något slags magi över bergen i Pëllumbasit. En sak var hur som helst alla i sällskapet överens om: vi hade aldrig fått samma hjälp att genomföra ett sådant äventyr i Sverige. Bara i Albanien, barn. Bara i Albanien.

Marina Johansson

I helgen fick jag en radio av pappa. Det är något särskilt med radioapparater, något jag inte kan sätta fingret på. En svunnen tid?

När jag bodde i Göteborg pratade jag en gång med en gammal man på spårvagnen. Han hade just köpt någon slags radiomottagare och berättade hur han hade brukat lyssna på långvågsradio och få in Moskva och Radio Luxemburg. Spänningen i att inte veta vad man skulle hitta, jag förstår precis vad han menade. Nu pratar vi om en tid innan man med ett par klick kunde lyssna på precis vad man ville, när man ville. Jag minns när jag själv var yngre, hur jag brukade ligga på mage på golvet med en halvkass transistorradio framför mig och vrida mig genom bruset. Ibland hördes en sprakande röst som sade något på franska eller ryska eller kanske något språk jag inte alls kunde placera. Var det ungerska? Spanska? Arabiska? Det var som ett brusigt fragment av en annan värld - alla städer jag aldrig såg, alla gator jag aldrig vandrade längsmed, alla människor jag aldrig kände.
Mitt tioåriga jag drömde sig bort där hon låg på det kalla golvet med öronen på helspänn. Vad sa de egentligen, alla de där människorna som aldrig var mina vänner eller grannar?
Med blicken riktad mot världen kunde jag i mitt eget huvud vara vem som helst. Kanske var jag en hemlig agent som lyssnade på fiendens krypterade meddelanden eller varför inte en sovjetisk elitgymnast? Jag lyssnade på utläggningarna på språk jag inte förstod med låtsades för mig själv att varje ord var lika självklart för mig som om det vore på svenska. På golvet i mitt rum kunde jag vara vem jag ville tills mamma knackade på och sa att middagen var färdig.

Att nostalgiskt blicka tillbaka och beklaga sig över att livet var så mycket lättare då skulle kanske vara att förneka sig själv; jag hade inte så många vänner och inte så mycket mening i livet, men egentligen behövde jag nog inte det heller - jag hade mina lekar och jag hade min sprakiga transistorradio.

Radion jag fick i helgen väger inte flera kilo och har inte en ofattbart lång antenn. Den här kan man ställa på nattygsbordet eller stoppa ned i handväskan, men det är ändå nästan samma sak. Det är ett brusigt fragment av en annan tid - en tid utan Top Model och vegandieter, en tid med Abba och kallt krig, en tid när Internet inte var mer än en prototyp på något hemligt försvarshögkvarter.
Den världen känns så avlägsen för mig, bara som en brusande radiosändning där man nästan måste gissa vartannat ord som sägs.

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR