Jag såg kvinnan första gången 2005. Redan då föll man. Vi alla har upplevt det någon gång i våra liv. Från botten av våra hjärtan har våra känslor tagit över och stängt av omvärlden. Ingenting kan ställa sig i vägen. Den fullkomliga besattheten har gjort att man inte tillåter någon säga något negativt om henne.

Vissa tillfällen klarar man inte av att vara i närheten  av henne. Det kanske inte behöver vara olyckligt utan bara ett tecken på att man blir galen av blotta närvaron. Och visst har vi alla varit med om det, på ett eller annat sätt. Vi kan minnas första gången vi såg en av de vackraste vi någonsin mött i våra liv. Hur man fylldes av såväl värme och kärlek. Som i mitt fall kunde förvandlas till galenskap - man ville klättra på väggar - man trodde att det bara var hon och ingen annan som existerade.

Man känner att det bara är hon som existerar. Man följer varje steg hon tar. Man känner att det är ju MIG hon försöker nå - ingen annan. Tills man får reda på att hon hittat någon annan. Nu var det inte bara jag och hon längre. Hon visade inte längre sin kärlek till mig. Om hon ens gjort det någon gång. Även fast att man omges av människor varje dag har man aldrig känt sig så ensam. Jag vet att jag inte är ensam om att känna det här men det försvinner liksom. Det försvinner i bruset av såväl olycka och ensamhet. Kvinnan man såg för första gången 2005, som man haft ett både vakande öga på och ett bultande hjärta för, var inte längre i ens inbillande närhet. Man försöker gå vidare. Alla har upplevt det.

Tills häromdagen. Då står hon där. Hon lever inte längre tillsammans med den populäre killen. Bra tänkte jag. Hon visar att hon gått vidare. Hon berättar om hur skönt det är att slippa honom. Hur skönt det är att slippa se hans smutsiga kläder på golvet. Och någonstans känns det som att man upplevt samma sak.

Och jag vet inte varför jag gråter men vi alla vet hur det är att ha en idol sedan man var barnunge.

Kenny Svensson

Det är alla hjärtans dag imorgon. En mycket märklig dag kan jag tycka. En perfekt dag för medelåldersmän med fasaden som skydd mot känslointrång, de ger en blomma och kan sedan utan dåligt samvete se på fotboll med öl, inneslutenhet och avståndstagande.

Jag tänker alltid på pappa när den här dagen närmar sig. Han är ingen romantiker. Men han försöker. För ett tiotal år sedan satt pappa fast på kontoret, han hade insett att det var alla hjärtans dag, men chefer och papper kom i vägen. Stressen ackompanjerad av insikten att nu var det hans dag gjorde det jobbigt, men han skulle komma ihåg, han skulle anstränga sig. Mamma satt hemma vid köksbordet och såg otåligt på klockan, började förvandla hopp till ilska. Pappa kom till slut iväg från jobbet, köpte rosor och skyndade sig hem. Tyvärr var det snökaos just den dagen, och efter byte av bussar och pendeltåg började rosorna förstöras. Väl hemma var det inte mycket till rosor. Mer som en trasig symbol, avsaknaden av blad fick illustrera tomheten som min mamma kände när pappa äntligen kom hem. Tre timmar för sent.

Hon blev så oerhört besviken att hon tog de trasiga rosorna och slängde dem rakt i papperskorgen. Mysmiddagen blev inställd - uppdraget misslyckades. Efter en halvtimme fick mamma fruktansvärt dåligt samvete och hon tog upp de trasiga rosorna ur papperskorgen och placerade dem i en fin vas. Hon insåg att pappa ändå hade försökt. Lite såhär tycker jag att alla hjärtans dag ska fungera, att ett försök bör och kan räcka - så länge man inte missar alla andra dagar. Att man känner sig utvald att få vara med den man älskar, sedan om rosorna är vissna när man kommit hem är annan sak, inte särskilt betydlig.

Jag hade en flickvän som hade den dåliga vanan att ofta påminna mig om att jag var för romantisk och krävande. Jag förstod henne aldrig. Jag berättade bara hur jag kände. Hon nämnde vid ett tillfälle att hon verkligen var stolt över att vara min flickvän, men att jag var svår att leva med. Det förstod jag inte då, det förstår jag nu. På alla hjärtans dag hade jag tagit till mig allt hon sagt och jag tänkte att jag inte skulle anstränga mig alls, eftersom jag var beskylld som någon slags dåraktig, romantisk fjant. Men hon blev givetvis sur igen, hon trodde jag hade ordnat något, hon var aldrig nöjd. Vi separerade kort därefter. Året därpå var alla hjärtans dag inte alls lika komplicerat för mig - jag skrev en bitter dikt om nyförälskade och såg på en fotbollsmatch halvsovandes. Jag trodde rätt länge att vårt uppbrott hade med alla hjärtans dag att göra. Men så var det med all säkerhet inte.

Vi överskattar den här dagen. Vi försöker lappa ihop det som är trasigt. Alla hjärtans dag kan fungera om alla andra dagar fungerar någorlunda likadant. Men jag tror inte på dagen som en räddning eller nystart. Vissna rosor kan vara gott nog en dag som alla hjärtans dag.

Bara en dag som alla andra. Visa kärlek medan du orkar.



Mattias Olsson

Melodifestivalen 2012 är nu i full gång. Generellt från varje år är att det skapas tusentals diskussioner när schlagerfebern slår ut och lördagens deltävling var inget undantag. Jag har kollat på melodifestivalen så länge jag kan minnas och fortsätter varje år att följa tävlingen, av ren tradition. I lördags var det rent ut sagt nostalgiskt från vissa artister. Men man kan lätt konstatera att det var bättre förr.

Marie Serneholt var ett bra exempel i lördags med sin guldiga byxdress. Det skulle lika gärna kunna vara Carola Häggkvist som för 29 år sedan dansade runt i sin gula sparkdräkt. Nu för tiden gäller det dock att allt ska vara så tight som möjligt och helst en liten troschock också. Full pott till Marie som lyckades med båda i sin superslimade dykardräkt.

Afro-Dite gjorde comback med små afrodiskborstar som maskotar. Efter ett uppehåll på tio år fick svenska folket höra hur dagens schlager ska låta. Jag minns som att det vore igår jag hörde deras vinnarlåt för första gången. Trion verkligen upp till sin storhit Never let it go i lördags. De hade varken släppt glitterklänningarna eller koreografin från 2002.

Vi får ju såklart inte glömma allas kapten Karlsson som numera är känd som the Moniker. Jag minns honom som den färsprutade och galna grabben från idol. Förra året visade han att den sidan lever kvar i själen. Med en beatles-inspererad låt hoppade han på ett löpband i refrängen och gjorde succé. I år kändes det inte som någon Oh my god-upplevelse. Jag hoppas snarare på att den mörka sidan han visade i lördags inte är this is just the beginning.

Frågan jag börjat ställa mig själv de senaste åren är, vart tog egentligen melodifestivalen vägen?
Själva tävlingen lever vidare men det känns numera som att undernamnet för melodifestivalen är musiktävling istället för schlagerfestival. Det verkar som att nu för tiden finns det ingen speciel genre för vad som får delta. Det är nog någonting som det inte kommer bli änding på. Att det kommer vara stora kontraster med underhållare som Sean Banan med rumpskakning i tvn mot growlange Dead by april är nog något som vi måste bli vana med. Det glammiga och glittriga schlagerlivet känns tyvärr väldigt back in the days.

 


Text: Nathalie Tranberg

Kylan kom sent i år. Efter två långdragna 30-minusvintrar i rad hyste man ändå en liten förhoppning om att slippa eländet i år. När väl julen var över och 2012 hade klampat in och tempen fortfarande låg omkring nollan började ett litet hopp, eller i alla fall ett embryo till hopp att uppenbara sig. Men som sagt, kylan kom sent i år.

Jag pendlar en del, från Karlstad, till Karlstad, i Karlstad. Sex, sju turer är inte alls ovanligt under en dag. Själva bussåkandet klarar jag av, det är just den där väntan innan bussen kommer som är problemet. Och alldeles särdeles vidrig blir den när kylan anlänt.

Varje vinterdag intalar jag mig själv att i morgon blir det milt, i morgon är vintern över. Detta tänk resulterar i att jag aldrig köper kläder som tål kyla. Varför anstränga min ekonomi med sånt när det kommer att vara varmt i morgon? Det är tygskor och tunn jacka genom hela vinterhalvåret och det är den detaljen som gör det där väntandet något svårare att stå ut med.

På vintern blir det kallt, på vintern är det snö och på vintern kommer bussarna aldrig i tid. Man är alltid en optimist i början. En minuts försening dör väl ingen av. Inte tre heller. Eller fem. Vid den sjunde börjar det sticka lite i tårna. Minusgraderna börjar bryta sig in genom de tunna gummisulorna och man hoppar lite lätt för att hålla värmen uppe. Vid nio minuter börjar även fingervantar att tappa sin funktion och man stoppar liksom in fingrarna i själva vanthuset där man sedan knyter näven så hårt man orkar samtidigt som man gnider tummen mot knogarna för att utvinna värme ur friktion.
 
Tio minuter och tålamodet börjar tryta på allvar. Man svär, spottar, fräser, grimaserar, sparkar till en snödriva och väser för sig själv att man tamefan aldrig kommer att åka buss mer i hela livet!

Tjugo minuter. Kylan har trängt in på djupet och man känner en lättare panik leta sig fram. Pulsen ökar, man blir stirrig, skrapar fram bokstäverna S.O.S. ur snön med skospetsen. Man sätter sig i busskuren och börjar sakta intala sig själv att det kanske aldrig kommer att komma någon buss.

30 minuter. Man minns inte längre att det är en buss man väntar på. Långsamt försvinner man in i en dvala och känner knappt av den där kylan längre.

35 minuter. Man rycker till. Hörde jag något? Var där ett avlägset brum? Plötsligt ser man ljuset, är det Nangijala? Nej, det är bussen! På en hundradels sekund fylls kroppen av kraft. Man springer fram, hoppar, skriker och vevar med armarna som en dåre. Han får inte missa mig! Börjar veva med mobilen och tänder eld på kuren som en nödsignal. Han ser mig och stannar. Inne i bussen inser jag att jag klarat mig och funderar på att kanske skaffa något varmare att klä mig i ändå för att slippa det här framöver. Men varför då? I morgon är det ju säkert milt igen.


Joakim Malmberg

Jag står i mörkret, drar sakta in mer av den fuktiga luften i mina lungor och andas kraftigt ut allting igen. Mitt högra ben tar fart och min kropp rör sig plötsligt i en rask takt framåt. I samma stund drar mina tankar iväg och jag känner en känsla av frihet. Mitt ansikte är öppet och piskas av snöflingorna som tidigare bara dalade ner mot asfalten.

Allt kan komma mot mig nu och jag skulle veta precis vad jag skulle göra. Världen ligger framför mina arbetande fötter och inget hinder är oöverkomligt trots att jag är ensam. Molkom verkar större än tidigare, gränserna har suddats ut och avstånden till världen utanför har minimerats.

Nu stirrar jag taktfast i backen och mitt bröst häver sig i en monoton rörelse. Jag tänker på framtiden och på alla människor som liksom jag längtar ut till något större. Utan att veta att det där lite större finns bortom husknuten. Det gäller bara att fortsätta springa när vi nått dit. Det finns alltid mer att hämta och fler människor att möta. Den som har slutat tro och drömma har med ens slutat att leva. Hur gammal eller ung du är, det finns alltid saker att lära, nya drömmar som väntar på att slå in bara du tar tag i dem. Inget kommer till dig utan någon sorts uppoffring från din sida. Det kan vara tid, pengar, smärta eller tårar men drömmen finns där rakt framför ögonen på dig. Allt det handlar om är att visa vad som är ditt, greppa tag och ta för sig av möjligheterna när de kommer.

Det börjar bli jobbigt att springa, snöflingorna svider och tårarna rinner av motvinden. Jag börjar tvivla på mig själv och stannar en stund. Med den ena handen på knät torkar jag bort tårarna med min svarta vante och jag kan se tydligare igen. Molkom fläckas av sin belysning och jag står ensam med mina fåniga uppiggande tankar. Det är lätt att tänka och säga saker men betydligt svårare att genomföra dem. I protest drar jag snabbt in ny luft i lungorna och tar ett bestämt steg framåt. Ingen ska säga åt mig att jag inte klarar det, inte ens jag själv.

Det många kallar djärvhet, kallar jag självbevarelsedrift. Jag måste ut och försöka ta mig framåt i världen. Lära mig nya saker, finna mig själv om och om igen. Min magkänsla ger mig en sådan belöning varje gång jag utför något som jag längtat efter. Det pirrar och jag fylls med ny energi som är tillräcklig för att jag ska ta mig upp för backarna som ibland hotfullt tornar upp sig framför mig. Efter varje stärkande stigning kommer småningom en något lättare nedförsbacke.


Annja Wikberg

jodie_1_svart_vit

Det var under jullovet jag hittade gamla fotoalbum i källaren hos mormor och morfar. En hög med pärmar klädda i så där snyggt slitet skin med gulnade blad. Jag bläddrar och möts av bilder på glada ungdomar, släktkalas, gamla bilar och campingsemestrar. Det finns bilder på deras hus då det var nyköpt och en fotbollsspelande morfar uppställd på planen. Samma plan jag själv spelade på som barn.

En vårdag 1954 står det handskrivet på en av sidorna. Min mormor är då bara 17 år och min morfar 19. Deras leende ögon ser på mig där de sitter tillsammans, yngre än vad jag är i dag. Jag bläddrar vidare i pärmarna och möts av fler välbekanta ansikten. Syskon och vänner till mina morföräldrar sitter i par och ler mot kameran. Människor som jag känner och växt upp med i äldre skepnader.

Mitt besök den dagen hade just med foton att göra. Julen hade passerat och med det fanns nya bilder på morfars digitalkamera. Det där med att föra över dem till den digitala fotoramen de fick i julklapp förra året har de inte riktigt förstått sig på. Då är det bra med barnbarn som hjälper till. Jag bläddrade igenom bilderna på kameran och insåg att tömma minneskortet också var något främmande.

Det var bilder från tre år sedan, troligtvis ända sedan den dag då kameran köptes. Jag kunde genom dem följa vad de haft för sig fram till nu som varit värt att fotografera. Det som slog mig var att i många bilder satt samma par jag sett från 50-talets foton. Vid ett uppdukat bord på en brygga med utsikt över sjön firades midsommar. Finklädda hos mormor och morfar skålade de in ett nytt år. Fortfarande gjordes utflykter och fortfarande firades högtider tillsammans. Ännu en gång såg de på mig med leende ögon, som om inget mer än tiden hade förändrats. Kärlek och vänskap som har hållit i hela livet.

Jag tror att dagens syn på kärlek och äktenskap kan se väldigt annorlunda ut jämfört med deras den där vårdagen 1954. Man hör nog mer om folk som går isär än de som faktiskt gifter sig. Min mormor och morfar har varit gifta i 54 år. Det är många år spenderade tillsammans i både nöd och lust. Något som ser liknande ut även för deras närmsta vänner.

Giftermål är inget jag själv ser som något livsviktigt. Jag har aldrig haft flickdrömmar om att bli ledd ner för kyrkan i stor vit klänning. Men det är kärlekshistorier som mormor och morfars jag ser upp till. Deras generations förmåga att hålla ihop i vått och torrt. Det är kärlek att hoppas på. Det är sådan vänskap och kärlek jag strävar efter.

 

Jodie Whife 15.01.15

Han knackade alltid på dörren någon gång mellan Kalle Anka och risgrynsgröten. Varje julafton under barndomen klampade han in genom dörren och satte ned sin tygsäck på hallgolvet. Med lång kappa och stort yvigt skägg önskade han oss en god jul och blev själva symbolen för när aftonen nådde sin topp. Han stannade inte så länge, bara en kort stund. Fick sig en glögg och en pepparkaka.

En julafton jag minns hann karln också med att skrämma lillebror till tårar. Lillebror gillade aldrig vår familjetomte särskilt väl och den här julen tog bror skydd på övervåningen tills tomteproceduren var över. När herr Tomte tackat för sig tassade han ned för trappan för att tillsammans med övriga familjen öppna sina paket, som innehöll Lego och leksaksbilar, precis som de brukade göra.

En stor lastbil grävde lillebror fram under ett lager av vackert presentpapper när han torkat bort tårarna från kinden. Den var han mycket glad över, kommer jag ihåg. Just Lego och leksaksbilar beskriver kort min barndoms jular ganska väl.
Sedan flyttade vi till en ny lägenhet och sedan en gång till. Och efter det flyttade jag vidare till andra ställen. Barndomens tomte har inte tittat förbi familjens nya boenden någon mer julafton. Jag vet fortfarande inte vem han är. I verkliga livet alltså. Han måste ha någon slags civil roll i livet också, tänker jag. Vet inte om det är någon jag känner eller helt enkelt bara ett inhyrt tomteproffs. Kanske springer vi på varandra ibland.

Varje gång frågan kommer på tal vägrar mor och far att avslöja något. De tiger angående tomtemysteriet. Kanske är det lika bra, det behåller en charmig mystik kring minnena.

Ett par av jularna efter att tomten slutat komma hem till oss försökte min far agera ersättare för det eventuella proffset. Far smög ut i förrådet, drog snabbt på sig en röd toppluva och kom sedan glatt skrockande in genom ytterdörren. Med lite för lite inlevelse och engagemang skrämde han inga tonårssöner till tårar på kinden. Symbol för aftonens topp blev han inte på något sätt heller. Pappa i toppluva blev ett mycket kortvarigt inslag i julfirandet.

Med familjen utspridd i olika städer, byar och länder blir det nuförtiden stämning bara genom att träffas. Julen är den gången på året som vi ses alla tillsammans och det i sig räcker. Inga yviga tomteskägg, toppluvor eller presenter behövs. Förra året var första julen på länge som alla kunde vara på plats. Då tog vi en Gotlands-drink med granngubben vid nio på morgonen och sedan höll vi stämningen uppe resten av dagen.

Ibland behövs det inte så mycket mer än att umgås med de man tycker om för att det ska bli lyckat. Lite mindre hets kring presentköp och mer av opretentiöst julmys. Samtal och skratt önskar jag till er alla i jul. Och självklart Lego och leksaksbilar till barnen.


Nils Jönsson

Rent vatten i kranen. Det är något som vi svenskar tar för givet. Det är en grundläggande mänsklig rättighet i Sverige. Bara att öppna kranen och tappa upp ett glas perfekt vatten, så enkelt är det.

Hade du försökt förklara detta system för en invånare i landet på 1800-talet hade du fått ett förvånat ansiktsuttryck som reaktion. 1800-tals-invånaren hade skakat på huvudet och avfärdat dig som komplett galen. Utvecklingen går snabbt framåt och rent dricksvatten har blivit något som vi, precis som med mycket annat, tar för givet i dag.

När det blir problem med vattnet, som det är just nu i Molkom, Lindfors och Blombacka, prövas den moderna människans tålamod. Det ingår inte i den dagliga rutinen att koka dricksvatten, köpa flaskvatten och hoppa över det avslappnande badet.

För den moderna människan är vatten inte något som vi reflekterar över. Vi utgår ifrån att det ska fungera och när det inte gör det blir vi irriterade över den extra insats som det krävs av oss i vardagen.

Precis som många andra sköljde jag bort tandkrämen ur munnen med mineralvatten den här morgonen. Jag slås av hur oerhört bortskämda och privilegierade vi är i den här delen av världen. Utan torka och med ett fungerande vattensystem är det mycket, mycket sällan vi behöver fundera på hur vi ska släcka törsten eller få fram vatten till matlagningen. Att kunna borsta tänderna med vatten från affären blir bara ett ytterligare tecken på hur gott ställt vi har det.

Kretskortet som är trasigt i Sandtorps reningsverk kommer att bytas ut och inom kort återgår allt till det normala för de omkring 5000 berörda
Steget till rent dricksvatten är betydligt mycket längre än ett nytt kretskort i ett vattenverk på många håll i världen.

Dagarna utan vatten är en tankeställare på många sätt och bekräftar hur viktigt det är att vi är rädda om vårt fina vatten.


Nils Jönsson

Utsidan är det som ger insidan en chans, en riktig klyscha enligt min mening. Det ligger en viss sanning i det men ingen bryr sig om ifall personen i fråga är vacker om den ändå inte har något vettigt att säga. Att se bra ut är ingen garanti för att vara duktig på att ta för sig och synas.

Utstrålning i kombination med självsäkerhet hör ihop och det kan man ha utan att vara vacker, vad nu vacker egentligen innebär. Det ligger i betraktarens ögon. Jag tycker att det är mer charmigt att vara trygg i sig själv och låta andra se det genom att inte bli nedtryckt och falla för grupptryck.

Ordet charm klingar fint i mina öron och jag har funderat på om det är något som man föds med eller utvecklar med åren. Det krävs inte många minuter innan jag kommer fram till att det har att göra med hur man väljer att framhäva sig själv.

Alla känner säkert till uttrycket ung och dum. Det finns två sidor att se på det, på något vis tycker jag att det var en charmig period i ens liv, den var nödvändig att ha upplevt för att kunna bli den jag är i dag. Den var å andra sidan en aning tragisk också då den mest innehöll ett evigt sökande efter att finna sig själv, den roll man ville känna sig självsäker i. Det är viktigt att skapa sig ett bra självförtroende för att kunna bli trygg i sig själv och kunna visa det i olika sammanhang.

Jag tror inte att jag är ensam om att tänka på hur jag vill att andra ska uppfatta mig första gången jag möter någon. Det spelar ingen roll om man känner att självförtroendet är på topp innan mötet. Alla försök till att mota bort känslan av rädsla för att andra ska få fel uppfattning brukar misslyckas. Det finns alltid en tanke om att det kan gå snett och självklart går det inte alltid som man tänkt sig men det är det livet är till för, att utvecklas som person. Det är som en slags roll som man växer in i. Man lär sig hela tiden att ta sig an nya situationer och människor, hur man ska förhålla sig till olika personligheter. Det är en del av det sociala spelet, att ge och ta.

Med en strävan efter ett bra självförtroende och en vilja att visa upp sin unika personlighet kommer man långt. Det som ger insidan en ärlig chans är inte utsidan. I det långa loppet är det bara insidan som gör att personer bestämmer sig för att stanna kvar i ens liv, alla är då perfekta på sitt eget sätt.




Emma Messa 

Pepparkakor och pepparkaksdeg radar upp sig i affärens hyllor, årets första julmarknad har redan varit. Höstlovet är förbi och nästa stopp på resan är julledigheten. Nu är det väl bara snön som fattas?

För mig är julen väldigt speciell; dels julen i sig och dels jullovets slappa dagar. Jag minns med glädje känslan av att vakna sådär lagom tidigt. Det är fortfarande mörkt ute fast klockan börjar närma sig nio på morgonen. Jag väcks av doften av nybryggt kaffe som letar sig in genom mina näsborrar och slår upp ögonen med vetskapen att det är lugnet som är min följeslagare under dagen. Jag sträcker på mig och spretar med tårna innan jag går upp och smyger mig mot köket. Nästan inga lampor är tända, mamma har ställt levande ljus lite varstans i huset, till och med i badrummet. Fortfarande aningen sömndrucken släpar jag mina raggsocksbeklädda fötter över köksgolvet, häller upp en kopp rykande varmt kaffe och biter i en nygräddad lussekatt.
Jag tar ett djupt andetag och drar in alla kökets dofter. Jag blundar ett ögonblick. Utanför fönstret är det minst en halvmeter snö och domherrarna kalasar på solrosfrön vid fågelbordet. Jag är inte precis avundsjuk på dem - här sitter jag med kaffe och lussebulle och de får nöja sig med frön och tio minusgrader. Men är jag så olik dem när man tänker efter?

På Tv:n talas det om fred på jorden och tusentals tända ljus, men tänk om mamma flyttar - vem ska då fylla huset med levande ljus? Pappa? I dagens Sverige slutar hälften av alla äktenskap i skilsmässa. Var firar man då jul? På två olika ställen som en rotlös fågelunge? Hos den ena föräldern och ratar den andra? Var jul på ett sätt enklare förr i tiden när skilsmässor praktiskt taget inte existerade?
I höstas flyttade mamma till en egen lägenhet efter ganska exakt 20 år med pappa. Vad innebär det för mig? Jag är varken liten eller dunig, men jag känner mig mer som en rotlös fågelunge än jag gjort på länge. Vem tänder ett ljus för dem som vandrar i mörker? Mamma? Pappa? Jag själv? Domherrarna ute i kylan?

Kanske är solrosfrön på ett fågelbord av trä inte så dumt ändå? Hur kom det sig att jag föddes som människa och inte domherre eller gråsparv?



Johanna Skogman

Ensam, singel och utan någon aning om vart jag ska ta vägen när jag är klar med min utbildning. Det är jag. Oklar, otydlig och osynlig i framtidskikaren. Det är inte åldersnojja jag drabbats av utan känslan av att stå och trampa med mitt eviga pluggande medan omgivningen lever vidare.

Generellt plågas jag inte av detta, jag gillar studier och möjligheten att hela tiden lära mig nya saker, förutom vid just de tillfällen då jag infinner mig med vänner som redan tagit sig över till den andra sidan. Då blir jag det svarta fåret som fortfarande går i skolan och som inte har en andra hälft att klistra fast mig vid. Ständigt bombarderas jag av foton från bröllop, foton på barn samt statusuppdateringar på facebook om vilka fantastiska jobb vänner har. Jag själv blir inte mer vuxen och undrar därför vid flera tillfällen om jag lider av kronisk omogenhet.

Med vuxenheten kommer arbete, bostad, stabilitet och familj. Innan man uppnått detta, drömmer man om det och strävar efter att få det. Dagligen pratar man om vad man ska göra. Hela livet blir ett stort fokus framåt. Hela tiden ska man söka - att bara nöja sig med sin livssituation och nuet är svårt.

Med tankarna fem år framåt i tiden riskerar jag att förbise den närvarande stunden. Jag riskerar att glömma att njuta av det som händer idag och imorgon. Jag läser en fantastisk utbildning på Molkoms folkhögskola som är något jag drömt om men att slappna av och njuta är klart svårare än att producera en lista på saker jag ska göra, borde göra eller vill uppnå, hur mycket jag än försöker



Emilia Lindholm

Mejerist, direktör, urmakare eller smed. Den stillsamma morgonpromenaden på Nyeds Kyrkogård tar mig tillbaka till en tid som sedan länge försvunnit. Promenaden är en historielektion i sig. Titlarna på de gamla yrkena som står inristat på gravstenarna vittnar om ett samhälles uppbyggnad och struktur.
Jag släntrar förbi förmännen och de välbärgades pampiga stenkolosser med fina ingraveringar som pryder deras gravplatser. Hade det varit förr i tiden nu så hade jag förväntats lyfta på mössan och artigt hälsa med titel och efternamn om jag mött dem, de välbärgade herrarna. "God morgon, direktören", låtsashälsar jag tyst för mig själv, lyfter på mössan och ser mötet framför mig; Den unge studenten som möter den äldre direktören. Kring andra gravplatser är utsmyckningarna inte lika påkostade. Gravstenarna är små och inga fina yrken står ristade i dem. Det är dyrt att organisera begravning och gravplats. Det gamla klassamhället återfinns i en av sina mest synbara skepnader på kyrkogårdar runt om i landet. Det var bättre förr är det lätt att då och då nostalgiskt utbrista.
Minnen, gamla historier, äldre släktingar och vänner talar om hur det en gång var. Lägre arbetslöshet, en trygg arbetsmarknad och lätt för ungdomar att få arbete efter skolan. Var man urmakare så var man. Det var ens titel genom livet och det som också tillslut hamnade inskrivet på gravstenen om man hade tur.

I dag jobbar man i klockaffär, på ett mejeri eller i fabrik utan att den faktiska titeln inte spelar så stor roll annat på själva arbetsplatsen. Vi byter jobb och karriärer. Vi människor är så mycket mer än våra yrken.

På många av de lite äldre gravstenarna finns kvinnorna i förhållandena med som "makan". Endast som maka till mannen och utan eventuellt yrke noterat. I dagens samhälle är vi betydligt mer jämställda än så och ger kvinnor och män möjligheter i arbetslivet på en mer lika nivå. Det är någonting vi ska vara stolta över, värna om och försöka förbättra ytterligare. Det är en gemensam resa vi gjort och utvecklat samhället tillsammans. Från stelbenta och ojämlika strukturer som de gamla gravstenarna visar på till ett mer modernt och dynamiskt land med fler möjligheter.

En bit bort från Nyeds kyrka, på bron vid korsningen möter jag en äldre herre. Jag hälsar på herren, men behåller mössan på. "Hej, hej", hälsar den äldre herren tillbaka.
Allt var inte bättre förr.



Nils Jönsson

Enligt högskoleverket var det ungefär 70.000 personer som gjorde vårens högskoleprov. En ökning på 30 procent jämfört med våren 2009. Det är svårt att hitta siffror redan nu på antalet deltagare under helgens prov. Det ägde rum i lördags, och jag var en av dem som deltog. En av de runt 60 stycken deltagare utplacerade vid salens bänkar.

 

Jag ser mig omkring i den aula mitt prov ska genomföras i. Med ett snabbt öga kan jag konstatera att antalet kvinnor och män är relativt jämt fördelade. De flesta ser unga ut, som om det inte var länge sedan de faktiskt lämnade skolbänken. Har de redan en längtan att återigen gräva ner sig i studentlitteratur? Eller känner de att de inte har något annat val än studier med dagens brist på arbete?

 

Jag är lugn, förvånansvärt lugn. Mitt prov känns som en lek utan allvar. Det går inget bra, det är svårt och jag har svårt att finna svaren. Jag gissar på alternativ utan några större förväntningar att lyckas hitta det rätta. Men jag är glad ändå. Jag är här bara utifall att. Kanske vill jag söka högskola nästan år, kanske inte. Provet kändes mer som en smart sak att genomföra. Går det åt skogen kan jag alltid återvända till nästa prov. Jag känner ingen press och jag är fortfarande lugn.

 

Men de 60 andra i lokalen? Hur många av dem har pluggat stenhårt inför den här dagen? För hur många betyder detta allt? De vet att deras matematiska kunskaper påverkar om de kanske kommer närmare att nudda vid en dröm. Är någon så nervös att de får en blackout och istället ser bokstäver och siffror gå ihop i en kaotisk dans över pappret? En dans som gör en yr och matt. Kanske är de så att de också sitter redo med pennan, lugna och utan press som jag.

 

-Det är dags att lägga ner era pennor, säger damen bakom skrivbordet på scenen.

Några fyller i de sista frågorna i ren panik innan de sänker vapnet och kapitulerar mot tidens makt.

Folk sjunker ner i sina stolar med en lättad suck medan andra ser ner i bänken med oroad blick. Jag läser från whiteboardtavlan i aulans ena hörn. Där meddelas att fyra timmar och fyrtiofem minuters effektiv provtid genomförts under dagen. Redan inom en timme kommer facit att finnas för de som vill se. Jag såg. Jag är fortfarande lugn.


Jodie Whife

- Vill du veta hur det känns att plocka upp sina utslagna tänder med avbrutna fingrar? väser en snusstinkande andedräkt i örat på mig.
Jag är omringad i korridoren. Åtta mot en. Jag går högstadiet på Folkasboskolan i Pålsboda, söder om Örebro. En annan kille höjer näven och slår mig i ansiktet. Jag hör snarare än känner hur näsbenet går av och läppen spricker. Det luktar blod och adrenalin. Slag nummer två träffar mig i magen, och plötsligt ligger jag på golvet. Blodet rinner ut över det skitiga skolgolvet och jag spottar ut en av mina hörntänder.
- Shit, det kommer en lärare, ropar någon och gruppen försvinner.
Läraren ser inte vad som hänt. Han noterar inte heller blodpölen med den ensamma, lilla och rädda kroppen mitt i korridoren. Bredvid det mörka byltet lyser tanden vit i ett hav av rött. Jag får själv krypa bort till lärarrummets dörr för att få någon hjälp. Killarna får en varning, och rektorn ringer hem till deras föräldrar. Jag fick sju stygn i läppen, en deformerad näsa och tio dagar på sjukhuset. Och hemläxa. Jag fick ju inte hamna efter.

Såhär gick det inte till. Men det kunde det ha gjort. Det var väldigt nära. Vi går tillbaka lite i historien. Närmare bestämt till precis innan den första knytnäven förstör mitt ansikte.

En annan kille höjer näven för att slå mig i ansiktet.
- Slå då. Men slå mig då! säger jag.
Han tvekar. Förvirringen lyser i hans ögon och han sänker sin knutna hand. De andra ser också fundersamma ut. Något hände, och de vet inte riktigt vad. Någon skyller på att det luktar fis, skrattar nervöst och går. De andra följer efter, fortfarande tveksamma. Läraren har passerat utanför korridorsdörren, men inte tittat in. Hade han det, hade han sett en ganska spinkig kille omringad av åtta andra, mycket större, killar från parallellklassen. Skolans bråkstakar. Mobbarna.

Mina demoner lämnade mig. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men jag vågade stå emot. Det räddade mig från att i dag behöva skriva en historia närmare den du läst längre upp. Det är dock inte alla barn i den situationen jag var i som skulle våga. Det är heller inte alla demoner som skulle reagera på samma sätt som mina. Jag ber därför dig som medmänniska att faktiskt se på din omvärld med ett mer djupgående fokus. Signalerna finns där. Det handlar bara om att vilja se.

...men framför allt handlar det om att våga.
Hur ser din omvärld ut?

Vågar du se?



Alexander Lindhe

Mina vänner får pengar för att umgås med mig. Det är något jag tror ganska ofta, ibland måste jag fråga dem för att vara säker på att fallet inte är så. Ibland får jag för mig att jag är extremt överviktig och ibland att jag bara är en meter lång men att ingen vågar säga detta till mig.

Anledningen till att jag själv inte skulle se eller förstå det är för att jag har intalat mig själv att jag är som alla andra. Men egentligen är det helt okej att inte vara det. I relativt tidig ålder lär man sig att människor är olika både på utsidan och insidan. När man först förstår detta är det nog dock ingen som vet. Jag menar, när vet man egentligen att man börjar förstå saker? När vet man ens själv att man finns?

Detta är en sak som faktiskt skrämmer mig. Ibland tror jag att människor är totalt dumma i huvudet och verkligen inte förstår någonting. Som bebisar eller folk i andra länder. Allt levande som inte kan förklara precis vad de menar skrämmer mig egentligen. Djur som människor. Som en okontrollerbar katt med klor och tänder. Man får ofta sitta på helspänn när de är i närheten, då man inte alls vet vad de har för planer. Eller som när jag har varit utomlands och försökt att prata med någon som verkligen inte förstår någonting av vad jag menar. Den är helt enkelt riktigt dum i huvudet. Har tappat alla sina hjärnceller om den ens haft några. Jag menar, de från Tunisien förstod inte mig bättre när jag flaxade med armarna och försökte förklara på både svenska och engelska eftersom de inte kunde något av språken. De försökte antagligen kommunicera med mig lika väl som jag med dem, bara på olika språk. Att detta får mig att se dem som en aning efterblivna, som att deras ordspråk består av enbart ord som lampa, katt och hund stämmer ju givetvis inte. De har ju garanterat fler ord i sitt ordförråd. Garanterat fler än vad jag har i mitt.

Jag har kommit fram till att det är jag som är helt jävla dum i huvudet och inte fattar ett smack. Det är ju faktiskt jag som inte förstår dem och antagligen är jag lika svårförstådd för dem som de är för mig. De förstår inte mitt språk och jag inte deras. Men att jag ser dem som efter i utvecklingen och som att en tjugoåring från ett annat land skulle vara som en treårig svensk är ju egentligen inte rimligt. Inte ens nästan. Det är helt enkelt inte de, det är jag.

 

Text: Felicia Libäck

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR