Tranströmer lägger upp pucken framför sig. Han tar sikte, lyfter klubban från isen och skjuter pucken rätt i krysset. Publiken flyger ur sina stolar och vrålar av glädje. Nej just det ja, Tranströmer spelar inte hockey. Det var så det lät igår när Frölunda förnedrade Djurgården med 2-0. Däremot fick Tranströmers nobelpris liknande reaktioner. Babelredaktionen hade tydligen ställt sig i soffan och vrålat ut sin glädje. Varför då? Har jag missat något? Är det bokmalarnas svar på hockey-VM?

För min del så var jag mest glad att Haruki Murakami inte fick priset. Jag har inte läst Tranströmer och har inga närliggande ambitioner att ge mig på det heller, trots alla påståenden om hur bra han är.

Tranströmer har varit nominerad i mer än ett decennium utan något pris. Varför? Jo, den Svenska Akademien är mellanmjölksdrickande blötdjur utan någon som helst ryggrad. Han är ju svensk, då kanske resten av världens skrivande viktigpettrar blir arga på oss. Vi väntar till nästa år. Jo, jag vet att han är duktigt, men det är för nationellt. Ynkligt, säger jag.

Bedömer man kvalitet efter nationalitet så förtjänar man inte en plats i akademien. Är det bra så är det bra och inte Haruki Murakami, så det så. Jag är inte glad att Tranströmer vinner som svensk. Hade jag läst och tyckt om Tranströmer hade jag varit glad över vinsten på grund av det. Ett jävla liv om ingenting, samt en ständigt minskande respekt för svenskarnas eviga kompromissande.

Tacka vet jag elitserien. Där vinner indianerna mot 08:orna, Färjestad dyker mot botten och allt är som det ska.


Text: Daniel Kristiansson
Taxi. Ibland blir taxi-resande ett alltför vanligt inslag i mitt liv. Det liksom bara händer, blir bekväm för några dagar och far hit och dit fast jag vet att jag inte alls borde göra så mot min student-plånbok. Det sker lite utanför min kontroll, som en gammal rökare som slutat men plötsligt en krogkväll spenderar kvällen i rökrutan med sina cigaretter. Vi trillar dit ibland och syndar vi människor.

Taxi är en synd med många roliga, bekväma och nöjesfyllda följder. Som de flesta andra synder, antar jag. För stunden mår man gott. Nedsjunken i baksätet, småpratande med chauffören om väder, vind eller livet i stort och smått. En gång åkte jag taxi i Tyskland med en gammal Östtysk landslagsmålvakt i ishockey. Vi pratade svensk ishockey hela den nattliga färden och jag trivdes så bra i baksätet att jag inte alls var sugen på att kliva ur när det blev dags för det. En annan gång (också natt) tog jag lite utan att tänka efter en taxi på Mallorca och den resan blev aningen för dyr. Så dyr att jag fick stanna inne de två följande dagarna och spara på mina semester-slantar. Kommer ihåg när tjejen jag gillade och jag skulle ta oss hem från en obskyr jazz-bar i östra London. Det regnade när vi kom ut från klubbens trängsel och vi ordnade ett bra taxipris med han som körde. Sedan blev vi tillsammans ett tag, några veckor senare, jag och tjejen jag gillade.

Jag tänker att en taxi måste vara ett bättre sätt att färdas på genom livet än vad en räkmacka är. Lite mer nedsjunket, lite mer bekvämt på något sätt. Jag ser framför mig lädersäten och en dämpad radio påslagen. Lite regn som slår mot rutorna och stora förhoppningar i luften. På väg någonstans. Emellan de här taxiperioderna promenerar jag mycket mellan de ställen jag ska till. Buss, cykel och promenad, det är så mitt liv ser ut på riktigt, ska till ställen men är inte på väg någonstans. Taxi-perioderna är lite som semestrar. Man vet att de tar slut och förmodligen blir lite för dyra för ens eget bästa. Men roliga är de.

I Göteborg för ett tag sedan åkte jag på väg till en kompis förbi Ullevi och pratade om fotboll med taxi-chauffören. Han hade bott i Sverige i 28 år sade han men visste inte var han kände sig mest hemma. Iran eller Sverige. Konversationen gled in på studier istället för fotboll och jag berättade att jag bodde i Molkom. Då sken chauffören upp och berättade att han hade jobbat i Molkom. "Hur länge då?", frågade jag nyfiket. "Som tolk på flyktingförläggningen. 1986, en dag. Det var för litet, Molkom", svarade han och skrattade.


Text: Nils Jönsson
Skådespelerskorna Emma Thompson, 52, Kate Winslet, 36 och Rachel Weisz, 41, har bildat en kampanj emot skönhetsoperationer i Hollywood. De menar att de inte vill stå för ett ideal där man ska se ut att vara hälften så gammal som man faktiskt är och att de själva aldrig skulle lägga sig under kniven för att stoppa tidens tand.


Kan man skriva en krönika om ingenting? Måste man alltid ha en åsikt om någonting? Bör en krönika handla om något man är upprörd eller arg över? I mitt sökande efter inspiration till denna krönika kom alltid det där med ilskan på tapeten. Vännerna på skolan ställer frågor som vad gör dig arg? Är du inte upprörd över något? Nehe. Vad får dig att bli arg då? När kände du dig arg senast? Det var ett tappert men misslyckat försök att få fram någon slags ilska inom mig.

Men jag funderar inte så mycket, har inte så mycket åsikter om allting och är definitivt nästan aldrig arg. Visst kan jag komma på hemska och förfärliga saker att skriva om som man är upprörd över. Krig, svällt eller kanske grannens hund som skäller klockan sex varje morgon. Varför ska jag sitta här vid mitt skrivbord och krysta fram något att vara arg på och dessutom dela med mig av min ilska? Är det sådant som är intressant? Är det vad folk vill läsa? Om mitt hat till Hitler eller att diskberget har vuxit?

Att det ska vara så svårt att ha en åsikt och komma på ett bra ämne för min krönika. Kanske blir jag arg nu över att jag inte kommer på något att vara arg på? Men jag är inte den som är arg, ilska och irritation skakar jag av mig ganska snabbt. Jag lägger hellre min energi på det som får mig att må bra och gör mig glad. Positiva tankar är bra för själen skulle jag tro. Min krönika ska vara positiv utan skällsord och klagomål. För i en krönika kan man väl hylla något? Det måste ju inte handla om irritationsmoment.

Det finns så otroligt mycket att vara glad över. Att vara glad och att göra andra glada. Ett leende smittar av sig och sprider sig vidare som en förkylning fast med positiv effekt. Alla mår vi extra bra när vi skrattar och ler. Vi bör ta mer vara på glädjen och vad som gör oss glada. Jag blir på bra humör när mina nära från hemstaden ringer. Jag ler extra mycket när jag får sms från mamma och pappa där de skriver att de saknar mig. Jag blir glad av att få dansa och hoppa runt i discoljuset en utekväll. Jag uppskattar när någon plockat undan disken. Jag gillar att kunna gå utanför min rumsdörr och mötas av trevliga människor på internatet varje dag. Jag blir varm i kroppen när jag tänker på alla år som jag har kvar att uppleva. Alla saker som kommer få mig glad och lämna minnen för livet.

Så varför ska jag framkalla ilska när jag lika väl kan vara glad? Glad, det är jag bra på att vara.




Text: Therese Hasselkvist

Agan i Sverige

 20110912
De senaste dagarna har vi kunnat läsa om den dramatiska ökningen av anmälda fall av barnmisshandel i Sverige. Men vad beror det på?

Enligt Polisen har barnmisshandelsfallen i vårt land ökat med 150 procent! År 2001 var det 923 fall anmälda, förra året 2550 fall. Då kan jag fråga mig vad denna ökning beror på. Anmäls det mer? Eller har vi blivit våldsammare? Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över detta.

Jag har arbetat på förskola sedan 1994, och jag funderar verkligen på orsaken till denna ökning. En tidning menar att det är det stressade samhällets verkan. Men kan det vara det undrar jag. Har inte de flesta en spärr som säger åt oss att det är inte okej att slå sitt barn, hur stressade vi än är. Det är inte okej att slå! Eller har våra normer gått tillbaka till 50-talet då det fortfarande använde aga som en del i undervisningen? Agan i skolan förbjöds 1958. Så här står det i lagen: Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Jag såg på Nyhetsmorgon på tv4 häromdagen. Där satt en kvinna som menade att program som Nanny kunde ha en del av orsaken. Hon menade att de som har en benägenhet att bli våldsamma som föräldrar närde sig på och överdrev sina "bestraffningar". Om ni sett programmet tror jag hon menade "timeouten". När barnet gjort något som föräldern anser oacceptabelt så får det gå och sätta sig någon annanstans där det ska ha tråkigt, som jag tolkar det. Jag har själv sett program som det men ser ingen koppling till våld i de programmen. Alla barn är olika men våld löser inget.

Våld föder våld, det är min åsikt. Ett barn som ser våld som sin vardag vet inget annat. De tror att det är så helt enkelt. Och sen när de får barn så blir det deras sätt att lösa konflikten, så gjorde deras föräldrar. Det är inget konstigt egentligen, de vet inget annat. Om de inte fått hjälp och stöd i tid. Vi är vanemänniskor, vi gör det som känns tryggt för oss.

Jag sätter mig en stund vid tv:n för att koppla av, då säger hallåan på svt att programmet Debatt ska ta upp denna fråga. Jag måste se tänker jag, vad säger dem?
Åsikterna går isär, kan jag se i programmet. Tydligen så har en italiensk man gett sin son en örfil i Stockholm under en semester. En kvinna och man i italiensk tv som kommenterar detta står och skrattar åt oss. Hur kunde denna fader bli häktad för det, är vi tokiga i Sverige? En liten örfil. I vissa andra länder är det inte förbjudet med barnaga utan snarare en rättighet. Jag tycker vi som svenskt samhälle reagerar helt rätt på denna italienska man, du är i Sverige, vi tillåter inte det här. En annan man i debatt säger att han har gått fram och påtalat för en kvinna i en affär att det hon gjorde med sina barn var fel. Det är det kuraget vi som medborgare måste ha. Om vi blundar godkänner vi. En äldre kvinna, 30-talist kan jag tänka mig säger:
- Ärren du sätter i ett barn går aldrig ur.

Det här är ett svårt ämne med olika åsikter. Men enligt lag i vårt land är det förbjudet att misshandla. Så var modiga medmänniskor, prata om det här och säg till nästa gång ni tycker att någon annan går över gränsen.



Text: Anna Buske
Några veckor har gått sedan väskorna packades upp och Molkom blev ny hemort. Hösten börjar att med sina kyliga morgnar och kalla vindar göra sig påmind. Första tiden i Molkom har däremot haft något varmt och väldigt gemytligt över sig. Det verkar vara något med mentaliteten hos människorna här. De allra flesta har varit vänliga och hjälpsamma i sitt bemötande och villigt gett vägbeskrivningar och svarat på praktiska frågor till en ny invånare. Det har varit vänligt och personligt.

Ett år med journalistik-studier på Folkhögskolan ligger framför mig och jag är förväntansfull. Skolan och Molkom verkar vara perfekt så här långt. I matbutiken slår jag till på ett erbjudande och köper gröna växter. Får råd och tips om krukor och vaser av en mycket hjälpsam kassörska. I samma butik har något blivit fel med min kurskamrats helg-beställning från Systembolaget. En sort har blivit till en annan i leveransen och Mattias, som vännen heter, påpekar felet. Genast är personalen på telefonerna och försöker ordna upp det. Någon i Filipstad, som kassörskan känner, ska till Molkom samma eftermiddag och kan tydligen svänga förbi Systembolaget där och få med sig rätt vara till Mattias. Bara sådär. Jag är förvånad. Mattias, som kommer från Stockholm, är ännu mer förvånad. "Det där hade aldrig hänt i Stockholm" är det enda han får ur sig.

Det där personliga i bemötandet av nya människor, den personliga servicen och vänligheten, är något som fler mindre orter borde lära sig av och ta till sig. Det är ett sätt att locka nya invånare och det är en av landsbygdens stora styrkor. När Stockholms-Mattias blir häpen av bemötandet i matbutiken, när man får hjälp med sitt köp av gröna växter till extrapris eller ett trevligt samtal om fotboll vid pizzerian är det en komplimang och ett fantastiskt omdöme för Molkom som ort. Det är personligt och så länge det kan vara det finns det hopp om landsbygdens levnadskraft. Det är vad som är unikt med mindre samhällen och det som bör bevaras, men framförallt skyltas med i marknadsföringen av orten.


Text: Nils Jönsson

Första intrycket är ett väldigt impulsivt fenomen och alldeles för snabbt för att ens försöka hinna med att hejda. Det sätter igång helt automatiskt och överrumplar en med en massa ogenomtänkta, spontana åsikter.

- Men vad har nu katten släpat in! en korsning mellan lilla Fridolf, Saddam Hussein och katten Gustav. Var HAR de hittat denna?!

Första intrycket kör på helt ocensurerat och struntar fullkomligt i övriga åsikter som kan finnas. De andra intrycken har inte en chans. Högljutt som fan är det också.

Det tar inte så lång tid innan en mer sofistikerade sida gör sig hörd och med sin lugna men auktoritära stämma balanserar upp vad som just skett. Första intryckets åsikter är ju inte precis etsat i sten utan är ganska lättpåverkat. När det väl kommer fler synpunkter och argument så har det inga som helst problem att ändra ståndpunkt.

- Välklädd, vänliga ögon, Carin Jämtin verkar ju gilla han där hon står och tittar upp på honom. Hi, hi rapp i käften är han också. Ops, se där ett litet skämt. I like!

Sakta blandas det första intrycket upp med fler nyanser och kandidaten kan beskådas ifrån lite fler värderingsgrunder.

Så här blir det nästan varje gång en ny partiledare presenteras. Tror alltid att någon snygging ska glida in i en slags Ronald Reagan liknande elegans med en auktoritet som får alla att häpna. Istället så blir det åsiktsbombardemang från första intrycket och associationer till diverse figurer och udda människor.
 
Ja, ja det är politiken som räknas och utseendet är helt ovidkommande, men trots det så händer det här hela tiden. Eftersom detta nu blivit mer en regel än undantag så var beredskapen hög i torsdags när partiledarkandidaten skulle presenteras. Men nej, hann banne mig inte med.

Mina intryck och jag har efter visst överläggande i alla fall bestämt oss för att gilla denna Juholt. Han kommer ju inte kunna påverka vår politiska färg, men det kan nog bli kul med honom som partiledare. Den dagen vi får en Ronald Reagan look-a-like kanske det övervägs ett byte. Till dess hålls till godo med en Labrador look-a-like med söta oskyldiga ögon.
Det är 25 år sedan vi hörde de orden i radion, natten 28 februari 1986 . Olof Palme mördades och det flesta svenskar vet nog vad de gjorde natten den.

Själv var jag 25 år och hade just slutat jobbet på en nattklubb inne i Karlstad. Under kvällen hade vi hört av några gäster att Olof Palme blivit skjuten men det togs inte på så stort allvar. Folk var fulla och det kändes för osannolikt för att ta på allvar.

När vi åker hem på natten sätter vi på radion och det spelas sorgemusik på radion vilket vi skämtar om, det var ju passande musik att spela klockan tre på natten. Kanske många som känner sig lite nedstämda efter att få gå hem själva i natt, säger vi och skrattar åt vår egen fyndighet. Att någon tidigare hade sagt att Palme var skjuten kopplade vi inte alls till musiken. Det tog inte så lång tid förrän vi förstod att något mycket allvarligare hade hänt. Musiken tystnar och en mansröst hörs säga.

- Sveriges stadsminister Olof Palme är död.

Olof Palme är död, det blir alldeles tyst i bilen. Vi tittar ömsom på varandra och ömsom på radion med gapande munnar. Olof Palme är död, vadå död.

- Olof Palme är död, han sköts i kväll i centrala Stockholm och dog senare på Sabbatsbergs sjukhus.

Det tar en stund innan vi verkligen kan fatta och innan vi fått någon mer information fortsätter det att spelas sorgemusik på radion. Vi sitter tysta en stund sen kommer hungern efter mer information. Vad har hänt, varför, hur. På den tiden var det inte bara att åka hem och surfa på internet, det fanns inte ens mobiltelefoner. Det var också mitt i natten så det gick inte att ringa någon. Vi hade radion på men fick inte så mycket mer information utan fick lägga oss och vänta tills morgonen så vi kunde lyssna på radion och läsa tidningarna.

Vad gjorde du när du fick veta att Olof Palme var död?
När jag var liten ville jag bli vargforskare. Mer än något annat ville jag bli vargforskare, jag ville så gärna uppleva de majestätiska hunddjuren på så nära håll jag bara kunde. Jag läste alla böcker jag kunde komma över om vargar, och jag såg alla tv-program jag kunde ratta in på vår TV. Jag var ett levande uppslagsverk vad gällde vargar, och var det någon i min närhet som undrade över något som hade med varg att göra, då var jag där och informerade (eller rättade).

Sen blev jag äldre, jag fick andra intressen och utan att tänka på det försvann vargintresset. Ibland såg jag något vargreportage på nyheterna på TV, där någon fårägare fått sina djur rivna och misstänkte varg. Därefter intervjuades någon jägare som uppmuntrade pöbeln till jakt och raljerade över "Ståkkhålmm", där staten minsann myser när bönder i landet får sina djur rivna.

Så för ett år sedan infördes den första stora licensjakten på varg. 27 vargar fick skjutas, och de sköts. Det talas om att fler än så fick sätta livet till, och det är kanske inte konstigt med tanke på den stora varghatarhetsen som finns bland de med gevär. Vargarna är roten till allt ont (tillsammans med "Ståkkhålmm), och de ska skjutas ihjäl. Eller mördas, på vilket sätt som helst. Så länge de dör så är det okej. Oavsett om det sker under regelrätta former med skjutvapen, eller under fega former med cyanidmatat kött.

Om lite mer än tre månader åker vi till Rumänien. Rumänien är till ytan, grovt räknat, hälften så stort som Sverige. Det bor mer än dubbelt så många invånare i Rumänien än i Sverige, och deras vargstam beräknas vara mer än tio gånger så stor som den i Sverige. Nu läser inte jag rumänska nyheter särskilt ofta, och vill inte kalla mig påläst om deras djurliv, men det ska bli oerhört intressant att få tala med rumänska bönder och rumänska jägare, och få ta del av deras syn på vargstammen. Enligt ett flertal andrahandsuppgifter är de flesta rumäner, tvärt emot många svenskar, väldigt positiva till varg och inte alls särskilt rädda för den.

För det är väl trots allt där skon klämmer? En gammal ingrodd rädsla för den stora starka vargen, som pustar och frustar sönder ditt hus tills den kan komma in och äta upp dina barn. Och det finns stängsel att hämta (i form av bidrag) om du är rädd om dina får. Tycker du att vargarna äter upp de älgar du tänkt skjuta - skjut något annat då. Eller lägg undan pickan.

Jag har egentligen inget emot jakt. Om miljöminister Andreas Carlgren säger att det är okej att skjuta av några djur så är det väl det. Men jag kan inte förstå de som vill utrota vargen helt, de som bara vill döda. Det kanske är som Jan Guillou skriver i sin krönika i Aftonbladet, att svepskälet till årets jakt (acceptans) faktiskt handlar om att jägarna ska få skjuta av sig sin ilska. Så kanske årets resultat speglas i att de sköt av sig förra året. Det är kanske inte lika lockande att skjuta varg nu när det redan har gjorts en gång i modern tid.

Jag längtar efter den dag jag har varg inpå min egen knut, efter den dag jag måste ha mina hundar kopplade för att inte riskera att de hamnar i slagsmål med sin överman. De var trots allt här först, de har varit här längst och de har en finfin överlevnadsförmåga. De verkar också vara överlägset smartast i skogen, oavsett tid på året.

Oändlig är för mig ett ord som beskriver hur vi fungerar som människor.
Du börjar som ett odefinierat frö. Med vatten och värme formas du till den du blir. Beroende på vilket vatten och varifrån värmen kommer så bestäms din art, vilken blomma du ska bli.
Sen växer du upp. Du är ett blankt papper som väntar på att bli ifyllt. Ibland med bläck, ibland med blyerts beroende på hur starka intrycken är.

Du fortsätter utvecklas och behåller de bläckskrivna orden och meningarna. Sen når du ett stadium där du tror allt är färdigt, att du är en avslutad roman. Allt känns ordagrant perfekt och du är lycklig. Du vill fortsätta leva i den skrift du samlat på dig.
Men som allt annat så fortsätter du att utvecklas. En roman går alltid att förbättra, förlänga eller ändra på. Likaså du.

Själv har jag studerat klart mina år på grundskola och gymnasium, jobbat som en "vuxen" och tjänat mina egna pengar. Bott i min egen lägenhet, inredd i min alldeles egna stil och smak. Jag har varit igenom kärleksförhållanden, vänskapsrelationer och familjens eviga värme. Inget av det försvinner någonsin utan allt stannar hos mig på sitt sätt.

Men..nu studerar jag till journalist på Molkoms folkhögskola, Karlstad. En termin har snart gått och jag utvecklas med något nytt varje dag. Är det inte linjen i sig så är det antingen att kompromissa med min nya sambo eller att laga en ny maträtt.

Redan efter en termin i Molkom har klassen jobbat som en redaktion och drivit denna nättidning, vi har närvarat på stora sammanträdanden som kommunfullmäktige, skrivit referat om detta och fått dem korrigerade och kritiserade för att sedan ha blivit förbättrade.
De sista veckorna har vi jobbat häcken av oss för att få ihop material till en papperstidning. Var och en i klassen tog sig an arbeten, ringde samtal, gjorde intervjuer och samlade information för att kunna skriva bra artiklar. Alla utvecklades och fyllde sidorna i sin egen roman.

Nu har Molkoms Tidning 2010 tryckts på papper. Snacka om nöjda journalister! Vi applåderar och ler i vartannat. Jag inser mer och mer att vi är oändliga, precis som universum. Oändliga ska vi nu hem och vila upp oss under ett välbehövligt jullov och fylla på med motivation till att fortsätta vår utveckling.

Du, du som läser detta. Du är också oändlig. Se dig framför dig. Vilket kapitel är du i din roman?
Ta inte genvägen och läs recensionen innan du svarar utan låt tiden visa vilket innehåll den ska ha.
Skapa en intressant bok som lockar till intresse och välbefinnande.

Charlotte Gilde

Hela tiden brinner det. Är det inte lågor att släcka så är det eld i hälarna. Jag ska hinna med bussen. Och innan den så måste jag äta och hänga kläder. Håller sedan hoppet uppe om att bussen hinner i tid för nästa anknytning.
Väl framme ska jag hinna slappna av, ha roligt, träffa människor och dela samtalet.
Samtidigt ska jag hinna kolla på en hemresa, tacka för en trevlig helg och springa ner för att återigen kliva på bussen.

Nu är det här ett exempel som kanske visar på hur negativ jag kan vara i vissa situationer, hur pressad jag kan vara för att hinna med alla "måsten". Många tänker nog nu att: "men snälla kvinna, chilla lite! Det är ju inte ett måste att tacka för trevligt sällskap."
Är det inte?
Men när ni tänker efter, har ni inte alla era måsten? I olika former såklart.
Du kanske känner att du bör besöka någon som du inte sett på länge, för att nu är det verkligen på tiden. Du vill ju inte att relationen ska rinna ut i sanden eller att personen i fråga ska tro att du glömt bort han eller henne. För det hade ju varit en katastrof..
Eller så tänker du kanske att du måste träna, för nu är det banne mig på tiden. Du vill ju inte bli en soffpotatis. Usch nej.

Jag kan bryta ner alla måsten till de livsviktiga sakerna så som att äta eller sova.
Finns det alltid tid att laga en härligt nyttig och god middag för att sedan avnjuta den som den förtjänar? Eller är det blöjbyte eller en tv serie som bryter tidschemat?

Jag som nu går journalistlinjen känner starkt att jag valt rätt och att det är skrivandet jag vill hålla på med. Att skriva krönikor har alltid varit roligt med tanke på att jag älskar att uttrycka mina egna tankar och värderingar. Sen är det också för att jag är så förbaskat rolig och vill dela med mig av min underbara humor.
Jag kommer på mig själv i skrivande stund att sitta och le. Dels för att jag är egoistisk i den bestämda tanken, dels för att jag känner mig stressad, ironiskt nog, att hinna klart innan bussen går hem. För innan bussen så måste jag hinna med frukost, tacka för nattens sängplats, packa och sedan springa ner.

Men någonstans i all stress så överrumplas jag av ett lugn. Ett lugn som säger mig att krönikan kommer göra succé och att bussresan kommer att vara underbar. Speciellt när jag har Lars Winnerbäck i öronen. Jag tänker, kanske ska jag försöka lära mig låten Söndermarken. Låten med den oändligt långa och mångordiga texten. Det ser jag fram emot eftersom jag inte kommer att lära mig den utan bara sitta och lyssna. Jag kommer att avsluta hans meningar med att sjunga det sista ordet högt. Det enda ord jag kan, ordet som får mig att känna mig iallafall lite duktig.

Kanske behöver människan alla dessa måsten för att ibland känna lugnet. För att veta vad den sliter för. Att alla språng och tvång är av orsaken att du så småningom kommer att belönas.
Du belönas för att du tar livet på allvar och tar dig an uppgifter som får dig och din omgivning att utvecklas.
Min belöning för denna krönika är ett välbefinnande och en nervositet på vad mina läsare kommer att tycka. Alla är vi olika och det här var mitt sätt att skriva just idag. Tänk, imorgon kanske jag bara chillar?


Charlotte Gilde

En lördagsmorgon ser jag höstlöv singla ner mot den frostklädda marken och tänker på Karin Boyes dikt I rörelse. Den ofta citerade raden Det är vägen som är mödan värd får mig att tänka efter. Ska jag gå en väg som kantas av stenar och fallgropar men kanske leder till något bättre, eller ska jag välja den andra som är täckt av frost men kantad av träd iförda höstens varma skrud men där målet verkar vara långt borta? Återigen tänker jag på Boyes väl skrivna rader och kommer fram till att vägen är minst lika viktig som målet. Jag fortsätter min vandring den där lördagen då frosten syntes täcka hela världen och känner mig nöjd.
Jag har gett mig själv en speciell födelsedagspresent. Jag lovade nämligen att ta ett svårt beslut som kommer att påverka min framtid. Inte en dag senare skulle jag ta beslutet. Nu har jag tagit det svåra beslutet som har orsakat många timmars funderande. Under den senaste tiden har jag funderat mycket och vägt för- och nackdelar. Jag har funderat på den närmaste tiden och tiden längre bort. Frågor som: Vad vill jag göra nu? Vad vill jag göra sedan? har fått många olika svar. Det svåra är att prioritera. Att veta vad jag vill är så mycket lättare att svara på än vad jag helst vill göra av alla alternativ.
Oftast har jag fokuserat på tiden längre fram och hur beslutet kommer att påverka framtiden.
Under veckorna av funderingar och stundtals förvirring över att inte komma fram till ett beslut har jag diskuterat detta med andra. Oftast har jag fått höra samma sak och de flesta är eniga. Det har varit ungefär som att studsa flera bollar mot en vägg och alltid få exakt samma boll tillbaka. Trots att jag har funderat både hit och dit har jag alltid anat vad det lutar åt.
Som jag tidigare uttryckt det till mina bollplank: jag måste hoppa av tåget som står stilla och styra mitt eget mot rätt destination. Det finns ingen anledning att vänta utan lika bra att sätta fart med en gång och få något gjort. Nu ska jag nämligen göra det jag vill och har velat göra länge. Nu är det dags. Det är bara att ta på sig ett par bekväma skor och styra stegen mot vägen som ligger öppen.
Hela tiden har jag tänkt på resultatet, vad jag vill uppnå, men sällan har jag tänkt på vägen dit.
Ofta tenderar jag att se över vägen bort mot horisonten där målet hägrar.
Så när jag nu kan addera ett år till i mitt liv tvingar jag mig att se vägen. Jag ska inte fortsätta att rusa fram utan ställa mig vid starten, göra mig redo, höra startskottet ljuda genom luften och gå. Hela vägen ska jag gå och jag ska njuta av vägen. Jag ska inte stirra mig blind på horisonten som aldrig tycks komma närmare. Jag ska gå. En dag i taget, minut för minut ska jag vandra mot målet. Kanske hittar jag stigar som viker av från huvudleden men besluten om jag ska vika av från vägen tar jag då. När jag står på startlinjen blickar jag ut mot horisonten men jag är här och nu, på väg mot framtiden.
Lisa Eriksson

Det är något jag har funderat mycket över den sista tiden. Vad innebär det egentligen att vara fri? Det vanligaste svaret på den frågan tror jag är: när man är fri att röra sig som man vill, att man inte är inlåst. Det är ett väldigt fysiskt och konkret svar. Men livet är inte alltid konkret. Vad betyder fysisk frihet om vi inte är fria på insidan? Är den inre och yttre friheten lika viktiga?

Jag slog upp ordet frihet i min ordbok, där stod: befrielse från tvång; obundenhet.
Min tolkning av det är att frihet är när man gör saker av egen fri vilja utan att någon tvingar en att göra det. Det är en ganska bra och lättförstålig förklaring kan jag tycka. Men innebär det då att om jag tillexempel lider av ett missbruk av något slag, är jag då ändå fri eftersom det inte är någon annan som tvingar mig att fortsätta missbruka?

Jag slog upp ordet på wikipedia. Där stod det förklarat att det finns det två olika synsätt på frihet. Den ena kallas negativ frihet och kan sammanfattas i exemplet ovan, att så länge du inte blir tvingad av någon annan person att agera på något specifikt sätt så är du helt fri. Men det stämmer enligt min mening inte alltid i verkligheten. Det andra synsättet är positiv frihet och kan sammanfattas: "att man är fri när man har möjlighet att genomföra det man önskar". Detta synsätt är det som är mest vedertaget i vårt samhälle. En av nackdelarna med detta synsätt är dock exempelvis att vi i så fall är ofria så fort vi önskar oss något som inte går att uppnå, som tillexempel att flyga utan mekaniska hjälpmedel.

Visst finns det fördelar med att försöka konkretisera saker, men ibland kan jag känna att analyserna kan ta udden av själva kärnan. Detta är ett sådant fall. Jag tror att alla vet vad frihet är. Visst är det bra att vi har en gemensam grundförklaring som vi kan slå upp i ordböckerna om någon skulle bli osäker. Men uppe på denna grunden tror jag vi alla har en egen väldigt personlig definition på vad frihet är. Och att dessa våra definitioner påverkas av en massa olika faktorer, så som tillexempel uppväxt, förutsättningar, förväntningar, ålder, kultur och så vidare. Jag tror också friheten kan vara föränderlig, att det vi upplever som frihet nu inte behöver vara detsamma som det vi upplever som frihet om tio år då vi ständigt utvecklas.

Jag tror heller inte att definitionerna mellan lycka, glädje och frihet (syftat till den inre friheten) är särskilt stora. Jag tror att dessa tre hör ihop, ibland till och med smälter samman. Och att de kan spegla hela livssituationen såväl som detaljer i vardagen. Med andra ord kan frihet vara allt ifrån känslan man känner när ett tre dagar långt migränanfall äntligen är över, när ett svårt beslut äntligen är taget, när du går hem från jobbet på fredagen, eller en "barnfri" kväll med väninnorna. Till lite "tyngre" saker, som att gå från dåligt till bra självförtroende, att äntligen få dö efter en lång tids riktigt plågsam sjukdom, att slippa vara rädd eller att bli frisläppt efter fångenskap.

Jag tror att vi alla kommer att känna oss mer eller mindre fria under olika perioder av vårt liv. Men jag tror också det handlar om inställning. Vissa saker måste vi göra, som tillexempel att arbeta. Då kan ett positivt kontra negativt sinne vara avgörande för hur fria vi känner oss.

Jag vet inte vad frihet är för dig, det vet bara du. Men för mig, just nu, är frihet att äntligen våga ta mina egna beslut, stora som små, och stå för konsekvenserna av dem. Leva mitt eget liv. Och förstå varför jag inte kunnat detta innan.


"Freedom is just another word for nothing left to loose"
(från Me and Bobby McGee, med Janis Joplin)

 

 

Resa.

 20101006
Jag vill berätta om ett liv. Eller snarare det jag vet om ett liv. Om att ha levt men nu endast vara vid liv.

Min morfar växte upp i en stor familj, med minst fyra syskon. Minst för att hans mor även tog emot sommarbarn. Av naturliga skäl träffade jag aldrig min morfars mor, men jag vet att hon måste ha haft världens största hjärta. Enligt morfar var barnaskaran inte alltid så lätt att ha att göra med, speciellt inte då den i grunden bestod av fyra pojkar och en flicka i ganska tät följd. Många hyss och många bannor har jag fått berättat om för mig. Min morfars mors stora hjärta har varit ett fint och unikt arvegods, väl bevarat. Efter skolan gjorde morfar lumpen och träffade då min mormor, en sjuksköterska två år äldre än honom själv. Enligt morfar träffade han två flickor samtidigt, men bestämde sig tillslut för att det var min mormor han ville spendera resten av sitt liv med. De fick 58 fina år tillsammans. Efter lumpen utbildade sig morfar till tandtekniker och paret flyttade till Karlstad. Med endast 15 månaders mellanrum fick de två barn, en pojke och en flicka. Detta är egentligen det jag vet om min morfar. Sorgligt men sant.

Humor har alltid varit morfars grej. Jag har fått berättat för mig och upplevt själv. Han gillade att skoja med folk han inte kände. I mataffären eller på vilken allmän plats som helst. Pinsamt tyckte jag som yngre, hur kul som helst tycker jag nu. Skojfriskheten är ett annat typiskt släktdrag intalar jag mig och ärvde morfar den från sin mamma, kan jag förstå hur hon lätt tog sig igenom livet trots den busiga barnaskaran. Men den skojfriske mannen kunde också vara butter och sur. Han spenderade gärna mycket tid för sig själv, idogt arbetade med vedhuggning eller precisionsarbete som att slipa på småsaker med sin tandslip. Allt medan mormor såg till att han hade det bra.

När jag var yngre brukade jag påstå att min morfar lärt mig allt jag vet. Jag minns hur jag satt i hans knä i deras sommarstuga och han lärde mig allt om fåglar. Källan till morfars berättelser om sin egen barndom har sinade aldrig. I timmar kunde jag lyssna på honom. Jag tänkte mig nog att han var lite som Emil i Lönneberga när han var liten. Mina morföräldrar gjorde allt tillsammans. Allt från simning i badhuset varje morgon till långa resor. Ända till slutet.

Det var då. Nu är nu. År 2004 dog min mormor. Som svar på kondoleansbreven morfar fick, skrev han och berättade om den sista stunden han fick med sin fru. Hur hon tog hans hand och sa:
-Vi har haft ett fint liv tillsammans.
Sen då? Morfar flyttade ur lägenheten de bott i sen 1978, till ett eget boende. Följderna av mormors bortgång blev depression, ångest och sömnproblem. Han blev mer och mer isolerad. Snart hände så klart något, ett fall och ett lätt slag mot huvudet. Mer isolering. Svårt att gå. Men historierna fanns kvar. Ett tag. Nu i våras var jag hos honom och vi satt vid matbordet. Jag tittade på honom. Inga historier. Ont i magen. Sjukhuset. Mediciner. 7 stycken olika diagnoser. Jag vill dö. Två dagar senare satt han upp i sängen och frågade var dagens tidning kan tänkas hålla hus. Han besökte sjukhuset ett par gånger till i sommar och hamnade sedan på ett resurscentrum där han tillbringade tre veckor. Tre veckor i sängen. Ville inte se på tv. Inte läsa. Inte äta. Absolut inte umgås med någon av de andra inneboende.

Nu är han hemma igen. Min stora, glada, skojfriska morfar finns inte längre. Vem är den lille tunne mannen som bara sover hela dagarna och struntar fullständigt i om han får besök? Inte. Min. Morfar.
-Jag har stängt av, förklarade han för mamma.
Han orkar inte tänka längre. Vill inte. Orkar inte. Vill bara dö.
Så nu är vi där. Att vara vid liv.
Snart, morfar. Snart.

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR