Med klackarna i (kyrk)taket

 20120318
karin4_jodie_och_sedan_moddad_av_daniel
Bild: Marina Johansson
Karin Sanell, präst i Nyeds församling, sticker ut med sitt långa blonda hår, stora skratt och korta kjol.
- Jag köpte så snygga blodröda pumps häromdagen som jag tänkte ha på mig i konfirmationsundervisningen, eftersom rött är den heliga andens färg. Men det gillade inte biskopen, skrattar hon.


Det är vårstämning i Västerstrandkyrkan i Karlstad. Folk skrattar och småpratar runt borden som prytts med tulpaner och vackra stenar. Varmt solljus lyser upp rummet genom de höga kyrkfönstren trots att det bara är februari. Det doftar gott av kaffe och färskt bröd. Det är fikastund innan präster och konfirmandledare i stiftet ska ha möte för att diskutera konfirmationsundervisningen. Karin Sanell har en kanske lite otippad syn på konfirmation - att man faktiskt inte måste tro.
- Att man är nyfiken och vill lära sig mer är fullt tillräckligt. Det tror jag faktiskt att de flesta präster i dag skulle hålla med om.

Karin växte upp i Segertorp, "söder om Söder" i Stockholm. Familjen var inte mer troende än Svenssonfamiljen. Karin upptäckte istället sin tro som 17-åring under ett utbytesår i USA.
- Där man pratar mycket mer öppet om tro och Gud.
"Ska inte du bli präst?", sa många som hörde henne prata om sin tro efter hemfärden. "Aldrig", svarade Karin - hon skulle ju bli jurist!
- Men efter gymnasiet började jag faktiskt plugga teologi bara för eget intresses skull, och ju mer jag läste desto mer kände jag att jag skull faktiskt bli präst ändå.

Så vid 24 års ålder prästvigdes Karin 1987.
- Då tänkte jag att "nu är livet slut", erkänner hon med ett stort skratt. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara särskilt kul.
Att hon ändå valde att bli präst menar hon berodde på en vilja att hjälpa, och trons drivkraft i sig.
- Jag visste ju inte riktigt vad att vara präst innebar. Men jag tror att om man tror på Gud och tycker att det är något bra, vill man berätta det. Det kändes också som ett jobb med hög meningsfullhet.

Det första året visade sig bli hemskt. Hon jobbade tillsammans med en kvinnoprästmotståndare och flera andra som kritiserade henne för att inte vara som en "riktig" präst skulle vara eller se ut.
- Jag fick kritik bland annat för att jag var för glad. Jag bestämde mig för att inte gå in i någon prästroll, utan vara på jobbet som jag är hela tiden.

Karin har under 25 år som präst hunnit med det mesta. Dagispräst, rallypräst, sjukhuspräst och häktespräst, bland annat. Efter många år på poliskansliet i Stockholm saknade hon det mer "vanliga" prästskapet och sökte sig till den lediga tjänsten i Nyed i Värmland.
- Det är väldigt kul och ett bra arbetslag, och man får både stad och land.
Trots att man utför samma sorts uppgifter, menar Karin att det ändå finns en klar skillnad med att jobba på en liten ort: man blir mer känd. På gott och ont.
- Det kan göra det lättare för fler att vända sig till en, att man känner igen en. Å andra sidan, när jag var prästvikarie i Bosnien fick jag höra att det var tryggt att prata med mig eftersom "dig kan vi berätta allt för, för sen åker du". Det finns ofta två sidor av allt.

Karin sammanfattar sin personliga tro som att man aldrig är ensam. Att Gud är en närvaro. Vad man vill tro på är lika individuellt hos präster som hos andra människor, påpekar hon, men att man för att bli präst måste bekänna en tro på Jesus som gudomlig.
- Att tro på Gud är ganska lätt, menar hon. Den absoluta majoriteten människor säger sig tro på "nånting", en högre makt. Men att tro på Jesus, att en människa skulle vara Gud, är svårare.

Vi talar om kyrkans sociala arbete - att en prästs uppgifter i dag är långt ifrån begränsade till att sprida religionen utan ofta handlar lika mycket om sociala insatser. Som stödgrupper och läger för samhällets utsatta.
- Vi vill hjälpa till utan att ha någon dold agenda eller att folk ska känna att de behöver gå på gudstjänster för att "betala tillbaka" - det vore att utnyttja dem. Samtidigt är vi inte bara någon social enhet utan har ett uppdrag för kyrkan. Så det är alltid en balansgång.

På frågan om fördelar med jobbet, bubblar Karin av svar.
- Det är en otrolig förmån att på arbetstid få fundera över livet. Och att träffa så många olika människor. Man kan också genomföra många projekt, om man har en idé.
Karin har själv genomfört pilgrimsresor på bland annat häst och på motorcykel - den sistnämnda till Trondheim. En stor succé som får en repris med ny destination i år.

Nackdelen, å andra sidan, är att det ibland är svårt att säga nej. Präst är nämligen en hel identitet, menar Karin. Inte för att det egentligen måste vara så, men att det är en pliktkänsla man tar med sig även i det privata.
- Det går inte att koppla isär. Man är präst. Går man på krogen för att festa händer det att någon, efter att han fått veta att jag är präst, vill prata om sin döda pappa. Då gör man det.
Det händer dock att även en präst stundtals tröttnar på att alltid finnas till hands.
- För ungefär 15 år sedan när jag jobbade i Örebro var jag på krogen en kväll. Jag snackade med en kille som frågade vad jag jobbade med. Just då ville jag inte vara präst, jag ville bara festa. Så jag sa att jag jobbade på dagis. Då svarade killen "Det gör du inte alls det, du är präst". Han kände igen mig! Men det var nog mer förr jag kände så.

Som exempel på ett särskilt minne ur arbetslivet berättar Karin om en natt då hon jobbade som försvarspräst. En officer hämtade henne mitt i natten i tältet där hon sov för att ta henne till en militär som ville ta sitt liv.
- Vi pratade till sex på morgonen, och sen var det bra. Något halvår senare fick jag ett brev av honom, där han tackade mig för den natten och hur den påverkat honom. Det är då jobbet känns som bäst. Har man räddat någons liv behöver man inte göra så mycket mer, säger hon filosofiskt.

  • Manchester magasin är ute

    Här kommer vår slutprodukt i form av ett magasin om den engelska industristaden Manchester. God läsning och tack för detta år! 

    // redaktionen och chefredaktör Ina Sollander 

     

    Här är länken till magasinet

  • Wenkler vill spetsa truppen

    I och med Örnens seger går laget upp till division 3. Nu tittar Kent Wenkler tillbaka på en bra säsong.
    – En fullt godkänd säsong, säger en märkbart lättad Kent.
    Samtidigt är Molkomslaget i full gång med förberedelserna inför nästa säsong.

  • Örnen till division 3
    Örnens segerlycka gick inte att ta miste på.

    Örnen till division 3

    Örnen besegrade Hultsberg IBK med 10-5. I och med det är avancemanget till division 3 klart.
    – Så jävla gôtt! Vi är så värda det här, säger fyramålsskytten Pontus Johansson.

  • Reportage: Molkoms Judoklubb

    Ett reportage om den välrenomerade Molkoms Judoklubb.

    Detta reportage kan ni läsa som en PDF fil HÄR